FRÅN HELENSBURGH TILL LA CORUÑA

15-23.6.05 Skottland var sig likt. Regn och blåst. Det var svårt att putsa och måla mellan skurarna så vi fick börja med att montera grejor i båten, installera kortvågsradion m.m. Vädret blev dock bättre efter några dar, så utomhusjobben kunde också göras. Micke Ahlstrand kom med familj för att sedan familjen åkt hem följa med på seglingen. Han hade med sig zinkanoder till drevet, som vi inte kunde få tag på i Glasgow. Vi fick igång färskvattenpumpen som hade kärvat och ankarspelet, vars automatsäkring löst under vintern och fixade andra småproblem.

24-27.6.05 Äntligen på väg. Första etappen går till Rothesay på ön Bute, känt för sin viktorianska herrtoalett i hamnen med pissoarer av marmor och enorma mosaikgolv. Vi tog en tripp med hjulångaren Waverly till norra änden av Bute. Micke fick en speciell visning av ångmaskinen och var lycklig. I Rothesay firades 60-årsdagen av slutet av andra världskriget med parad, säckpipor och fest på torget. Åt middag på en indisk restaurang som inte hade några alkoholhanltiga drycker, men vi fick gärna ta med oss eget så vi gick till vinhandeln och köpte. Innan vi åkte köpte vi fiskegrejor som kom väl till pass i nästa hamn Brodick på ön Arran. Micke fick upp mängder av makrill som räckte både till middag och till lunch nästa dag. Vi fick igång vattenmakaren efter byte av alla filter. Det var litet pirrigt om den skulle funka efter 10 månader i glykolblandning, men den gick igång direkt och gjorde 50 liter vatten per timme. Det är skönt att kunna göra sitt eget vatten av sjövatten och slippa tanka vatten av skiftande kvalitet i olika hamnar. Anna och Micke tog en liten bergsvandring mot högsta bergstoppen, men nådde inte alls ända fram.

Nästa dag seglade vi i vindar av växlande riktning och styrka till Stranraer i en djup vik längst söderut i Firth of Clyde. Vi ankrade norr om piren där stora färjor kom och gick hela tiden. Tog jollen till en brygga och besökte som i de andra hamnarna förstås hamnkvarterens pubar och åt fish and chips. Vi hittade också en liten affär som sålde Vat 19 rom från Trinidad! Oväntat i denna lilla fiskeby.

28-29.6.05 Kursen ställdes mot Bangor i Nordirland. Seglingen gick bra, men det blev tät dimma vid angöringen. Vi fick korsa stora farleden in mot Belfast i dimman och hörde de stora lastfartygens maskiner på olika håll. Vi kunde bara hoppas att dom såg oss på radarn. Vår GPS klarade oss från grunden. Just som vi var utanför hamnen i Bangor lättade dimman på ett par minuter. Då dök det upp en stor arbetsplattform som inte stod i sjökorten. Lite tur måste man ha! Bangor klockan sex på kvällen var en stängd stad med järnridåer neddragna för butiksfönstren. Någon mat gick inte att handla. Det märks att motsättningarna mellan protestanter och katoliker fortfarande är starka och rädslan för våldsdåd stor. Den kooperativa butiken som vi handlade i nästa dag var som ett ointagligt fort med murar, inga skyltfönster och ingen entré från gatan utan bara från den bevakade bilparkeringen under huset.

Från Bangor gick vi till Ardglass och rundade det lilla fyrskeppet South Rock på vägen. Spelade biljard på en pub, drack Guinness och åt fish and chips igen.

30.6-2.7.05 Vi lade ut 6:30 och styrde mot Douglas på Isle of Man. Vinden skulle vrida mot sydväst, så vi ville iväg medan den var förlig. Mitt på dan följde vi en räddningsinsats på VHF:en där två män i en räddningsflotte upptäcktes av ett handelsfartyg som satte i en livbåt och tog dem ombord. Deras segelbåt hade sjunkit av någon anledning trots att vädret inte var särskilt hårt. De blev senare upplockade av en sjöräddningsbåt. Kustbevakningen hade fått larm från deras epirb och bett fartyg i området att hålla utkik. Vi surfade på vågorna och noterade en toppfart på 11.2 knop i medströmmen kring Chicken Rock på Isle of Mans sydvästra udde. Där var vattnet oroligt med väldiga strömvirvlar när tidvatten från olika håll möttes. Medelfart för de 55 sjömilen till Douglas var 5.8 knop. Vi lade oss utanpå kappseglaren Redeye vid en ponton i yttre hamnen. Vinden var ganska hård när vi kom fram, och blåsten fortsatte de närmaste dagarna så vi blev kvar. Det blev tidvis gungigt på pontonen, som ibland kom så långt från kajen att man inte kunde komma iland via tidvattenstrappan. Det var bara 20 minuters promenad till Douglas centrum, så vi hade inga problem med att fördriva tiden. Vi åkte ångtåg till Port Erin på västkusten. Nästa dag buss till Peel längre norr ut på västkusten och tittade på vikingaspel och gocart-tävling. Vi blev tyvärr vittnen till en avkörning där två personer dog och som gjorde att tävlingen avbröts. Buss tillbaka till Douglas där vi gick direkt på stock car race. Roligare än gocart. Det var Mickes motorsportintresse som ledde oss till dessa attraktioner.

3-5.7.05 Natten hade varit orolig. Vi låg i lä, men dyningen var kännbar. Gårdagens städning på däck var som bortblåst. Sand och skräp överallt. Soptunnan på kajen ovanför oss hade blåst omkull, men var fastkedjad som tur var. Vi gav oss av efter lunch. Vi skulle få sträckbog mot Dublin bara vi hade tagit oss förbi Chicken Rock. Det blåste mer än beräknat när vi kom ut så det blev till att hänga i livselen på fördäck i ganska grov sjö och sätta cutterstaget. Det gick sedan bra med ett rev i storen och lilla focken, 10-15 m/sek men bara 3-4 knop över grund. Under natten hamnade vi i ett regnväder, som gav snurriga men lättare vindar. Vi passade på att göra vatten. Det kräver motorgång för att få tillräckligt med ström för att pumpa saltvattnet genom membranet för omvänd osmos. Vi delade in natten i tretimmarspass, en hade vakt, en jour och den tredje frivakt. Så skiftade vi var tredje timme. Funkade bra. Kl 04.30 hade vinden stabiliserats på NV 7 m/sek och vi seglade mot mål med 7 knop. 07.00 var vi framme i Howt utanför Dublin. Satt fint med frukost och dusch. Nästa dag tog vi tåget in till Dublin och letade upp pubar med irländsk folkmusik. Kvällen avslutades på berömda Temple bar med mer musik och guinness så klart.

6-9.7.05 Avsegling till Arklow där vi förtöjde vid en ponton en bit upp i älven. Vi gick in till byn. Där pågick en tävling i underhållning mellan olika pubar. Stamgästerna skulle framträda med ett program på 45 minuter inför domare som gick från pub till pub. Vi såg programmet på Corner House, en ganska kul föreställning med olika gästers amatörsång till gitarrkomp och en hel del show.

Efter lunch dagen därpå styr vi mot Cork 130 sjömil sydväst. Har dåligt med vind till en början, men får sedan nordväst över natten. Anländer till Crosshaven, Cork kl.13:15 fredag den 8 juli och får efter en del krångel vid Crosshaven Boatyard en plats på Salve Marina intill. Priserna för att ligga på marinor i Irland är ganska höga € 27-30 per dygn. Crosshaven var en trivsam by. Vi hamnade på puben Johnny's Return där ett enmansband med sequenser underhöll med 60-talslåtar och stamgästerna sjöng med. I Cork är det givetvis lokala Murphys Stout som gäller. Bartendern påstod bestämt att Guinness hade stulit stout-receptet från Murphy. Nästa dag besökte vi den lokala lördagsmarknaden för inköp av bröd och grönsaker. Sedan buss till storstaden Cork där vi först handlade hos skeppshandeln, bl.a. nytt lås till ruffluckan, en kran så vi kan stänga av vår läckande fotpump för färskvattnet, en 20 liters extra dieseldunk och schackel. Sedan lunch på restaurant med Jamaican jerk chicken, mera Murphys. Tillbaka till Crosshaven där vi åt på Tanja's thai-restaurant i marinan. Tanja och hennes syster som drev restauranten är döttrar till marinaägaren.

10-17.7.05 Efter att ha bunkrat diesel och putsat och vaxat sittbrunnen lämnade vi Cork efter lunch för motor i stiltje med kurs på La Coruña i norra Spanien. Väderleksrapporterna hade som vanligt laddats ner via Winlink kortvågsemejl, en gratistjänst skött av radioamatörer för andra radioamatörer och som funkar mycket bra. Rapporten lovade nordostlig vind och den kom också efter ett par timmar. Seda blåste det 5-10 m/s från nordost nästan alla 520 sjömilen till La Coruña. Vi körde med fyra tretimmarsvakter från 20:30 till 8:30 och ett rullande schema. Vindrodret styrde för det mesta utom när den höga akterliga sjön gjorde det hela för slingrigt. Men det var inte många timmar. Andra kvällen landade en duva på båten. Den döptes till Laura alternativt Svenne (Duva). Vi vet inte om det är en hon eller han. Den var ganska trött och fick bröd som den pickade i sig. Under de följande dagarna blev den ganska hemmastadd och spatserade omkring på däck och sov under sprayhood när det blev för mycket sjöar som sprutade över däck. Tredje dagen flög den iväg och var ur sikte en halvtimme, men kom sedan tillbaka och landade på däck. Några sjömil utanför La Coruña flög den iväg för gott mot land. Vi såg en hel del delfiner och Micke såg även en val under en morgonvakt. Annars bara slör med ett rev i storen och lite inrullad genua. På fjärde dagens morgon mojnade vinden och blev svagt sydvästlig. Vi slog ut reven och la oss på kryssbog de sista 20 sjömilen. Det blev också dimma. I La Coruña möttes vi av en kille i jolle som lotsade oss till en bra bryggplats. Inklareringen gick smidigt och vi märkte inget av den spanska byråkrati som Reed's Almanac varnar för.

La Coruña är full av restauranter med seafood, så det blev mycket musslor av olika sorter, bläckfiskar, räkor, krabbor, snäckor och okända djur samt givetvis vin. Vi hade åkt från Guinnessland till Vinland. Fast dom har kubanska mochitos också. Vi hade haft hyfsat väder i Irland, men den spanska sommaren är skönare. Vi har åkt spårvagn till Torre de Hercules, en fyr byggd på 100-talet e.Kr. och den enda fyren från romarriket som fortfarande är i drift.

Micke hade fått hemlängtan redan i Irland så han hade beslutat att åka hem till Maria och barnen från La Coruña. Den 17 juli på morgonen drog han till flygplanet. Så nu fortsätter Anna och Krister på egen hand.