FRÅN CADIZ TILL MAR MENOR (TOMÀS MAESTRE)

24-25.8.05 Efter att ha ägnat en timme åt att fixa en trilskande ventil på cykeldäcket och en läckande cykelpump trampade vi iväg mot den Puerto de Santa María, som ligger intill Puerto Sherry en bit uppför floden Rio Guadalete. Det var ganska varmt fast det var på förmiddagen. Vi cyklade runt i centrum och beskådade en präktig katedral vars inre visade att detta en gång var en mycket rik plats. Vidare till tjurfäktningsarenan, där blivande matadorer och pikadorer tränade, via fiskmarknaden till den obligatoriska borgen som trubaduren Alfonso erövrade på 1200-talet från morerna och lämnade efter sig ett canciónero (en vissamling alltså, där den kända sången "Mor lilla mor, vem är väl som du" ingår). På vägen tillbaka till Kaiso fick vi cykla en lång omväg för att hitta traktens enda bankomat för att plocka ut lite euro på VISA-kortet.

Vid 14:30 Var det dags att styra ut i Cadiz-bukten med kurs på Sancti Petri där vi styrde in i den svårnavigerade inseglingen mellan sandreven på högvatten vi 19-tiden. På det yttersta revet stod ett stort övergivet slott. Vi ankrade i sundet in till lagunen innanför reven efter ett misslyckat försök att angöra en boj där vi tappade en båtshake och sedan blev bortkörda. Det var nu slack så vi kunde hoppa i och bada, vilket inte skulle gått någon timme senare då strömmen var uppe i 1.5 knop. En sundowner satt bra och räkrisotto med albariño.

Morgonen därpå pumpade vi upp jollen och for iland och fann en spökstad med en massa övergivna hus, kyrka och sjukhus, som höll på att rasa. Något i stil med en tsunami verkade ha drabbat orten någon gång på 60-talet, men vi fick ingen klarhet i vad som hänt. Lunch på fiskarkooperativets bar i fiskehamnen. Denna var torrlagd nu vid lågvatten. När vi kom tillbaka till Kaiso på andra sidan udden låg hon i strömfåran med någon meter vatten under kölen och bara några meter från torra land. Vi beslöt att försöka gå ut trots att vattnet var lågt. Det visade sig vara 2.5 meter djupt över tröskeln in till lagunen och Kaiso går 1.87 men nu med all last troligen något djupare. Det var dock ingen dyning så det gick bra. Vi satta kurs mot Barbate vid Trafalgar där det berömda slaget mellan engelska flottan under amiral Nelson och den spanska armadan stod. Vi märkte inga spökerier med ylande gastar eller så. Barbate var en till synes ganska nybyggd stad med liten marina. Eftersom timmen blivit sen och vi måste gå tidigt för att få medström i Gibraltar sund beslöt vi att inte vandra runt utan äta och gå till sängs.

26 -27.8.05 I gryningen nästa morgon hittade vi en nattvakt som vi kunde ge nyckeln till grinden till bryggan. Vinden var sydostlig men vred snart mot väst och tilltog. Strömmen är stark i Gibraltar sund och man måste gå mellan land och de tätt trafikerade fartygslederna i mitten på sundet. Det gick undan bra och vi gjorde 7-10 knop i medströmmen. Vädret var disigt, men vi såg de nordliga utlöparna av Atlas-bergen på den afrikanska sidan. Vi kom igenom sundet och siktade Gibraltar-klippan med den karaktäristiska siluetten som man sett på foton. Vi fick ta ner storseglet för vinden var uppe 15 m/s, men just som vi var klara med det och började länsa med focken så mojnade vinden. Det blev att ta till järngenuan (maskin) sista biten till inklareringskontoret i Waterford Harbour. För första gången råkade vi ut för tullklarering, men vi hade ju inget att klarera. Vi fick en plats vid bryggan i Marina Bay. För första gången en riktig brygga och inte en ponton sedan vi lämnade Skagen förra året. Tidvattnet i Gibraltar är under en meter och i Medelhavet försvinner det helt. Så nu blir det fasta bryggor som inte gungar framöver. Kvällen ägnades åt rundvandring i Gibraltars nyare bebyggelse. Dagen därpå gick vi och handlade i en supermarket ägd av indier. De hade Mount Gay rom från Barbados, som hela tiden dyker upp på oväntade ställen just som den gamla tagit slut. Ödet? Sen blev det titt på de äldre delarna av kolonin och färd med linbanan upp till aporna på klippans topp. Det var kul att se aporna i frihet, fast dom var ju vana vid människor och inte rädda av sig (dom rädda var väl inne i bushen på bergssluttningen). Väl nere igen gick det åt en hel liter sangria för släcka törsten i värmen. Ända sedan vi rundade sydvästra hörnet på Portugal har det varit varmt och soligt. Regn har vi inte upplevt sedan vi lämnade Isle of Man i början av juli. Vi stötte på kyrkogården där de britter som dött av sår efter slaget vid Trafalgar var begravna. Dom som dog i slaget slängdes i sjön direkt. På kvällen pratade vi lite med Gabriella och Erik på båten Gray Beard. De hade varit på båtluffen i 8 år och nu låg de i Gibraltar för att jobba ihop lite pengar.

28.8-1.9.05 Nästa förmiddag var det svag motvind och vi seglade de 26 sjömilen till Estepona med fullt ställ och bidevind. Där hittade vi ett solparasoll till sittbrunnen i en liten diversehandel som var öppen trots att det var söndag kväll. Nästa dag fortfarande östlig vind men svag. Vi kryssar till Benalmadena, där marinan inte hade någon plats kvar för båtar under 30 meters längd, vilket var för dyrt för vår smak. Personalen var förstående och vi fick ligga vid ankomstbryggan vid inklareringskontoret just vid piröppningen där dyning gick in, men det var bättre än ingen plats alls. Liksom Estepona är Benalmadena ett av de spanska solhusarkitekternas paradis. Husen var i morisk design och det var en labyrint av kanaler med båtplatser mellan husen. En lång galleria utmed kanalerna med massor av restauranger, nöjesetablissement och affärer i två plan där det vimlade av folk. Helt hysteriskt. Det fanns förstås Internetcafé för koll av emejl och bankaffärer. På natten rullade båten i dyningen och ryckte i förtöjningstamparna, men vi sov ganska bra ändå.

Fortfarande motvind nästa dag. Avgång på eftermiddagen och kryss och motorgång omväxlande över natten till Almerimar ett nytt solhusställe men inte så hysteriskt som Benalmadena. Med allt kryssande blev det 94 sjömil. Inklareringen tog sin tid men vi fick en plats inne i hamnen 20 meter från Kennys irländska bar. Vi donade lite med utrustningen och fann att sprinten i ett ändbeslag på spirbommen hade krökt sig. Det var sista augusti och kvällen före Annas 65-årsdag och pensionering så vi gick på lokal och firade eftersom vi räknade med att vara till sjöss kvällen därpå. Anna åt småbläckfisk och drack vitt vin och Krister åt revbenspjäll av get och drack rött vin. Geten hade varit ganska mager, men benget är inte så dumt. Nästa morgon fann vi en gubbe på det lokala varvet som lyckades fixa beslaget på spirbommen, hämtade tvätt som vi lämnat på ett tvätteri och avseglade mot Garrucha på eftermiddagen efter att ha ätit en hemlagad fisksoppa.

2-5.9.05 Natten blev lite bökig. Vinden ökade och var rakt emot. Först revade Anna storen under första vakten När Krister skulle börja sin vakt vid kl.1 fick vi sätta kuttern på staget på fördäck i mörkret. Men det fixades med hjälp av pannlampa. Annars brukar vi inte behöva gå upp på däck eftersom alla tampar för hissning av segel, revning m.m. är dragna till sittbrunnen. Vi har alltid livlinor på oss om natten även om vi är i sittbrunnen. Det är ju så gott som omöjligt att hitta en person i vattnet i mörker och dessutom är vi ensamma på vakt i timmar medan den andre sover. På dagen nöjer vi oss normalt med flytväst. Då är vi bägge vakna och det är 25 grader i vattnet så man klarar sig till man blir upplockad. Under alla seglingsår har dock ingen av oss fallit över bord, ta i trä. Nåväl, det blev kryss hela natten och halva dagen. Vi kom till Garrucha på Costa Blanca vid kl.14. Hamnen var fullbelagd, men vi fick ligga vid tankningsbryggan. Vi vilade lite och spolade sedan av oss med en slang på bryggan. En australisk båt, Amaranth, anlände med skepparen Paul m.fl. ombord. Dom tjatade till sig att få ligga vid tankningsbryggan, så tillsammans blockerade vi hela bryggan. Dom som skulle tanka fick lägga sig utanpå Amaranth och dra slangen över henne. Men det var inga sura miner. Vi passade också på att tanka, men vår Volvo Penta diesel drar bara 1.5 liter per timme, så det går inte åt så mycket bränsle. Amaranth hade varit i Turkiet och Grekland under sommaren och var nu på väg mot Kanarieöarna och Västindien för att via Panama-kanalen ta sig hem till Australien. De hade fina seglingsbeskrivningar för grekiska vatten som vi fick köpa för halva priset. Stan var trevlig med en livlig fiskehamn och inte så turistinriktad.

Kl. 6 morgonen därpå kastade vi loss och satte kurs mot Cartagena för motor i svag motvind. Efter några timmar kom ostlig vind och vi kunde segla. Vi kom till Cartagena efter en odramatisk segling 50 sjömil redan vid 16-tiden. Cartagena är en stor stad med flottbas och stor hamn med segelbåtsklubben inklämd i ett hörn. De äldre delarna med smala gränder ligger nära hamnen kring en stor morisk borg som byggts på i olika omgångar. De nyare delarna lite längre in har breda paradgator. Vi låg vid kaj precis vid gatan och promenaden utmed kajerna. Folk passerade hela tiden Kaiso och några svenskar stannade och pratade. Full fart på musiken i en närbelägen bar långt in på natten för det var ju lördagskväll.

Nästa morgon hade vinden vridit mot syd helt enligt väderrapporten. Det var bara att gå på slör mot Cabo de Palos, Spaniens syöstra hörn, och sedan länsa norrut mot Tomás Maestre och den stora lagunen Mar Menor som ligger innanför en milslång sandrevel. Segelklubben i Tomás Maestre ligger inne i lagunen. Över inloppet till lagunen går en öppningsbar bro. Vi missade precis broöppningen kl. 16 och fick ankra och vänta två timmar till nästa öppning. Vi planerar att hoppa över Alicante och Ibiza, där det enligt hörsägen är mycket dyrt att ligga, och istället gå från Tomás Maestre mot Formentera. Men först ska vi ägna en dag åt att utforska Mar Menor.