FRÅN MAR MENOR (TOMÀS MAESTRE) TILL MGARR PÅ GHAWDEX

5-8.9.05 Morgonen och en del av eftermiddagen ägnades åt att göra klart rapport nr 4 och lägga den på webben, handla m.m. Det verkar finnas gott om norrmän i byn, vilket bl.a. innebar att det fanns inlagd sill, kaviar och getost i mataffären. När vi bunkrat lämnade vi hamnen i Tomás Maestre och styrde mot den mindre av de två öarna i Mar Menor, Isla Perdiquera. Vi ankrade i en bukt. Det blåste ganska friskt. Vi draggade och fick lägga om ankaret. Ön såg inte så gästvänlig ut. Bara en massa vass sten och buskar. Vi beslöt att inte gå iland utan att ta det lugnt ombord med kvällsdopp och avfrostning av kylen som gav oss lite is till en caipirinha..

Nästa dag seglade vi tillbaka till Tomás Maestre för att passa broöppningen kl. 14. När vi skulle lägga till långsides vid väntebryggan hördes ljudet av gelcoat som skrapades bort, välbekant från passager av slussarna i Göta Kanal. När Anna hängde ut fendrarna innan vi kommit in i hamnen så släpade mittfendrarna i vattnet, så hon hade lagt upp dom på däck och glömt att lägga ut dom igen. Ett fult skrap in till glasfibern i båtsidan blev resultatet. Som tur var hade Anna som redan hoppat i land innan båten nått kajen sett faran och burit av. Därför blev skadan ganska begränsad. Det blev till att ta fram gelcoat, härdare, spatel och annat som behövs för lagning och sätta igång direkt. Gelcoaten härdade ganska fort i värmen. Två lager lades på. Det blev en funktionell lagning, men det estetiska finliret lämnades därhän för något senare tillfälle. Vi kom iväg vid broöppningen kl. 16 och satte kurs mot Formentera, den sydligaste av öarna i Balearerna. Vi slörade med bara genuafocken i 10 m/s och ganska hög sjö. Vinden höll i sig hela natten med ökning till 12-13 m/s. Vi såg hela tiden blixtar från åskväder i norr. På förmiddagen nådde åskan oss. Blixt och dunder. Regnet öste ner och vinden ökade till kuling från nordväst och blev mycket byig. Vi hade rullat in mycket av focken och vindrodret Mona styrde. Så vi gick ner i ruffen och väntade på att det hela skulle blåsa över. Man såg ändå ingenting i ösregnet, så det var ingen ide att stå och bli våt av regn och överbrytande sjö för att hålla utkik. När Anna gick upp för att justera kursen blev hon ändå ordentligt blöt (vindroder ändrar båtens kurs när vinden byter riktning, så man måste gå upp och justera vindflöjelns riktning mot vinden om den vrider och man vill fortsätta hålla rätt kurs). Eftersom det stod i seglingsguiden Meditarranean Almanac om hamnen Savina på Formentera: "Entry difficult and probably dangerous in NW gales", så diskuterade vi alternativ, men höll kursen. Det hela blåste över till lunchdags. Vinden mojnade ganska fort när vi gick in i mellan Formentera i söder och Ibiza i norr. Till slut var den så svag att vi fick ta till maskinen. Sjön hade lagt sig när vi kom fram till hamnen vid kl. 14:30 och det var ingen konst att gå in.

Vi blev hänvisade plats bland glassiga 15-20-metersbåtar. Detta var verkligen ett ställe med en massa lyxbåtar. Vi noterade att vi inte passade riktigt in i det jetset som omgav oss. (Men vi blev inte avvisade som en gång vid Grand Hotels brygga i Saltsjöbaden. Vår förra 30 fots båt ansågs för liten och futtig för att få ligga där.) Hamnkontoret hade stängt för siesta, så vi tog också siesta. När vi klarerade in vid kl.17 visade det sig att avgiften var 60 euro per dygn utan el eller vatten! Vi beslöt att bara stanna en natt. Vi gick och tittade på miljardärernas jättelika motorkryssare höga som hus i hamnen. Dagen därpå tog vi en cykeltur utåt ön och körde vilse bland korallstensbemängda åkerlappar med stenmurar omkring och åsnor och får. Alla murar av sten plockade från åkrarna gav oss smålänningar lite hemkänsla. Vi kom efter en massa trampande fram till vad som verkade vara vägs ände i en vik vid västkusten, men där hittade vi som tur var ett värdshus med god öl. Vi fick anvisningar om en genväg tillbaka utmed stigar, caminos, och fick också en kartskiss. Vissa sträckor fick vi bära cyklarna, men kom rätt till slut efter att ha frågat i ett par gårdar. Cykelturen blev längre än vi tänkt, men vid 17:30 kunde vi kasta loss från kajen i Savina. Nästa hamn var Bizerte i Tunisien c:a 420 sjömil bort. Vi gick genom sundet mellan Ibiza och Formentera och kunde sedan sätta kompasskurs 100 grader mot Bizerte i frisk vind från sydväst.

9-13.9.05 Den sydvästliga vinden höll i sig i tre dygn med styrka mellan 3 och 8 m/s, så det var bara att åka. Första dygnet seglade vi 130 sjömil, andra 90 och tredje 130 igen. Första natten låg ett åskväder framför oss, men det drog norrut mot Mallorca precis som förutspått av OZ8YW Helge, den danska metereologen i de skandinaviska seglarnas radiokontaktnät, som vi pratar med på frekvensen 14325 kHz de flesta kvällar vid 10-tiden. På kvällen den 11 september dog vinden helt ut och vi fick gå resten av vägen på motor. Vi kom fram till Afrika morgonen därpå. Lukten från land av eldar med sur ved där morgonmålet lagas är typiskt afrikansk. Just när vi angjorde hamnen kom ett ösregn, så vi var genomblöta när vi la till vid bryggan. Men det gör inte så mycket i värmen. Passpolis och tullare kom ombord och det var mycket papper att fylla i. Vi var ju utanför EU för första gången nu. Men de var väldigt trevliga och hjälpsamma så det hela gick ändå smidigt. Vi praktiserade gammal skolfranska och dom körde rudimentär engelska inblandad i franskan. Innan de gick frågande dom vad "goodbye" hette på svenska. "Adjö" sa vi, och vi kunde konstatera att svenska och franska inte var så olika.

Kvällen och följande dag ägnades åt att kolla in Bizerte, och dess medina (stad innanför murarna) med en labyrint av gränder med små butiker. Medinans byggnader speglar stadens skiftande historia från romerska riket via andalusiskt, turkiskt-ottomanskt och franskt till dagens republik. På kvällen andra dagen fick vi också en "guide" vid nam Mohammed, en av vakterna i hamnen, som visade oss runt bland hantverkare och turkiska bad och fick sin baksish. Krister jobbade också med kommentarer till dokument för att bidra till Freemuse styrelsemöte nästa helg. Med email per kortvågsradio ombord kan man distansmedverka i styrelsearbetet.

I varje hamn kollar vi de lokala radiostationerna. Många spelar internationell musik, men nästan överallt finns stationer som spelar lokal musik, något som verkligen saknas i Sverige. Vi har hört skottsk, irländsk, galicisk, portugisisk, andalusisk och nu mahgrebsk musik av olika sorter allt eftersom resan fortskridit.

14-17.9.05 Efter frukost den 14 september satte vi segel och styrde österut med fullt ställ och nordvästlig vind omkring 5 m/s. När vi hade rundat Rass Zebib fick vi falla av mot Ali el Mekka och med den mer akterliga och tilltagande vinden blev det ganska slingrigt. Efter Mekka gippade vi och revade genuan. Vinden ökade ytterligare och gick alltmer åt plattläns så efter att ha revat och sedan helt bärgat storen gick vi för bara revad genua in mot Sidi Bou Said. Vi försökte följa Imray-almanackans beskrivning av den muddrade rännan in mot piröppningen, men det var dåligt med bojar och vi kom lite för nära den yttre piren och körde fast. Det var bara lös sand så det gick att backa loss. Vi fick en bra plats längst in i hamnen. Vi hade avverkat 50 sjömil med en medelfart av 5,8 knop. Det blev ris och lammkorv, mergez, som vi köpt på marknaden i Bizerte, som middag ombord. Utsökt gott!

Nästa dag tog vi tåget till Tunis. Där spanade vi in den jättelika medinan, där Krister för ett antal år sedan bodde under ett projekt med tunisisk musik. Här gällde det att inte se köpsugen ut för då var man förlorad i ett oändligt köpslående. Det blev dock lite presenter till dem därhemma, kanske inte alltid till bästa priset. Vi hade fått en karta på turistkontoret men gick ändå vilse och på vägen tillbaka till Avenue de Bourgiba, som ledde till stationen, passerade vi en restaurang som såg lovande ut. De hade billig och god mat och en fin lutsångare som var elev till Kristers gamla polare Salah el Mahdi. Krister hade fått smak på mergez och valde det på menyn medan Anna höll sig till spagetti marinara. Kristers mage tålde inte dieten så han blev magsjuk men repade sig till påföljande eftermiddag så pass att vi kunde göra en utflykt till gamla Kartagos ruiner, inte långt från hamnen där vi ligger. Tillbaka i båten kokade vi lammkorv som vi köpt i Tunis. Det var ju så gott! Det blev dock dödsstöten för Kristers ömtåliga mage så han var dålig hela natten och påföljande dag, då Anna gjorde en utflykt till byn Sidi Bou Said, som ligger på berget högt ovanför hamnen. Det gick trappor rakt upp så det blev betydligt närmare än att gå landsvägen runt. Byn går i vitt och blått med ornamenterade portar och mycket blommor. Inga vanliga affärer, banker eller dylikt syntes till. En liten bit av huvudgatan kantades av försäljare med typiska turistvaror. Annars var det mest smala slingrande gränder, och så en moské förstås. Den planerade avfärden ställdes in på grund av Kristers tillstånd och en prognos med hård motvind framåt natten.

18-23.9.05 Efter att ha gått igenom pappersexercisen för att klarera ut och tankat diesel påbörjades seglingen mot Pantelleria, en italiensk ö som ligger mellan Tunisien och Malta. Det började bra i nordlig vind som vred mot nordväst. Men vinden vred igen till motvind från nordost och det blev motor mot Cap Bon, som vi rundade vid 22-tiden. Då trodde vi att vi skulle få segla eftersom vi skulle falla 30 grader, men det gjorde vinden med, så motorn fick vara på med revat storsegel uppe för att stadga båten i dyningen. Strax efter kl. 1 i slutet av Annas vakt brakade ett åskväder in över oss. Vind med kulingstyrka vred först åt alla håll. Krister rusar upp förstås. Innan vi hann koppla ur autopiloten hade den gett upp. Vinden stabiliserade sig kring nordväst, men var fortsatt mycket ojämn med byar på upp till 17 m/s. Anna försökte styra undan vinden med det revade storseglet, men fick en slänggipp. Den gjorde att den tamp som låser storskotets travare i sidled i skotskenan gick av och travaren flög iväg ut ur skenan. Krister lyckades fånga skotet och vinscha in det med fockskotsvinschen. Vi kunde fortsätta att segla genom ösregn och blixt och dunder tills det hela gått förbi och vinden mojnade igen. Vi kunde ta ner storseglet och rulla ut genuafocken en bit och få igång vindrodret. Sen var det dags att byta kläder för vi var genomblöta. När allt var över hade två timmar gått och klockan var över tre på natten när Anna kunde gå och lägga sig. Vi var också 5 sjömil ur kurs, men det var inget problem eftersom vi var i rum sjö. Vinden mojnade så småningom helt under Kristers vakt och det blev motor igen ända till Pantelleria. Dit kom vi vid 8.30 på morgonen. Pirarna hade delvis rasat så det var svårt att se var den riktiga öppningen var där man kunde komma in. Sjön bröt både här och där. Men in kom vi och kunde lägga till vid en kaj i fiskehamnen.

Under dagens lopp anlände fem båtar till, fransmän, schweizare, belgare. Vi fick ligga i tredubbla led, medan trålarna snällt makade ihop sig i fyrdubbelt led för att ge oss plats. I regel råder en god samarbetsanda sjömän emellan. Fiskarna reparerade trålar på kajen och vi lyckades reparera autopiloten och ersatte den avslitna tampen till storskotstravaren. Orten Pantelleria på Pantelleria var liten och ganska nedgången med många övergivna hus. Vi beslutade att segla vidare nästa morgon. Men då blåste det kuling och väderrapporten varslade om ännu hårdare vindar och åskväder. Så beslutet att stanna var lätt. Den italienska kustbevakningen sänder väderleksrapport på italienska och engelska kontinuerligt på en VHF-kanal, så man kan när som helst få en aktuell rapport. Vi hade köpt delikatesser till lunch i den lilla affären i byn, inlagd fisk, oliver, vindruvor. Våra båtgrannar grillade på kajen, så det osade som i svenska skärgården. Krister började förbereda material som skall sändas in före sista september inför en konferens med utrikesministrar om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Lissabon i november där han blivit inbjuden att föreläsa. En längre promenad visade att det låg finare hus längre upp på kullarna kring staden, men även där fanns stora, övergivna patriciervillor och vinodlingar. Dagen avslutades med spagetti på en liten restaurant och snack på kortvågen med skandinaviska seglarnätet.

Dagen därpå fortfarande kuling och hög sjö, så beslutet blev att ligga kvar. Anna fixade med diverse småreparationer och Krister blev klar med materialet till Lissabon-konferensen, som kunde skickas iväg. Till nästa morgon hade vinden minskat och vi kunde kasta loss. De drygt 120 sjömilen till staden Mgarr på Ghawdex, en ö nordväst om huvudön i republiken Malta, bjöd inte på några överraskningar. Läns i 5-8 m/s. Vid halv tio på morgonen gled vi in mellan pirhuvudena med fäjan till huvudön Malta jagande på oss bakifrån. Vi fick en bryggplats anvisad via VHF-radiokontakt med marinakontoret. Ön är helt annorlunda än vulkantoppen Pantelleria. En ganska flack platå av korall med tvära branter mot sjön. Här finns sjutusenåriga tempel. Vi får se vad vi hittar. Det berättar vi i nästa rapport.