Preveza till Rom

17-19.7 När vi hämtat ut tvätten, köpt en reservbrandsläckare och stuvat om båten så att segelsäckar, jolle och annat tungt ligger i akterkabinen och vi själva i förpiken, och på så vis fått bättre viktfördelning, kände vi oss mogna för att korsa joniska havet. Vi hade blivit lovade frisk nordlig bris, men sjöbrisen gav oss motvind genom den muddrade rännan och vi fick vänta till Annas första vakt vid 22-tiden innan nordan kom med omkring10 m/sek. Krister fick komma upp och mota sjösjukan i grind. Det tog ett tag innan vi hade hittat rätt segelföring, ett rev i storen och något inrullad genua. Vi gjorde över sju knop. Vid 03-tiden hoppade linorna till vindrodret ur eftersom vi inte lyckats spänna gummicorden tillräckligt. Kaiso gick över stag och bräckte med förseglet och när vi skulle ta henne tillbaka på kurs lossnade ett skot och trasslade in sig med lä-skotet med många knutar som drogs åt vid försöket att skota innan det upptäcktes. Som tur var gick det att rulla in genuan så att knutarna satt framme vid förstaget och slutade pisk-snärta. Anna kunde med nya trepunktslivlinan ta sig fram och surra sig vid förstaget för att med oändligt tålamod lossa knutarna i mörkret och sjögången. Under andra natten började vi bli lite oroliga att vi skulle komma fram under tredje natten i stället för som beräknat mitt på dagen därpå. Men ju längre vinden höll i sig desto säkrare blev vi att vi skulle hinna fram innan mörkret dagen innan. Vi angjorde Riposto vid rykande vulkanen Etnas fot på Sicilien redan kl 16.30 den 19/7. Där fanns en mycket fin marina, som dock kostade 45 euro per natt. Vi spolade av båten och oss själva och tog det lugnt ombord resten av kvällen.

20-22.7 Vi gick upp på stan och hittade en kombinerad internet point och musikskola. En dam som verkade vara pianotant pratade i mobilen hela tiden, medan vi gjorde bankärenden och kollade på hur man skulle kunna ta sig från Menorca till Stockholm. När vi lämnat internetstället och letade efter en restaurant kom damen farande i bil med Annas solhatt som hon glömt. Vi fick skjuts till en restaurant med utmärkt siciliansk mat, som vi aldrig hittat själva. Så ibland är det bra att Anna glömmer kvar saker. På eftermiddagen lämnade vi Riposto och gick norrut till Taormina där vi ankrade i bukten. F.d. svärsonen Peter har en moster som varit gift med borgmästarens son från Taormina, berättar Åsa i ett mejl. När vi sitter i båten på kvällen ser vi hur två breda rödglödgade lavaströmmar börjar rinna från Etnas topp nedför sidan.

Vi lämnar Taormina på morgonen utan att gå iland. Det blir hård kryss uppför sundet mot Reggio de Calabria på italienska fastlandet. Det tar hela dan att gå 35 sjömil. Det andra beslaget till förluckan hade gett sig och den provisoriska nedspänningen mot beslaget för sjökojen höll inte tillräckligt tätt i sjöarna. Anna varvade mellan att vila mjälten, som fått sig en törn vid fall mot spisen i en sjö, och suga upp vatten från förluckan med en disktrasa, utan större framgång. Vi lägger oss längs med lastbåtskajen nedanför järnvägsstationen i Reggio de Calabria där även andra segelbåtar ligger. Tåg kommer och går hela tiden. Högtalarna annonserar. På kajen åker bilar med folk som tittar ner på oss. Inte så lugnt ställe precis. Efter en stund kommer svenska båten Lovisa och lägger sig bakom oss. Familjen ombord bor nära Resarö, alltså inte så långt hemifrån. De har gått kanalerna till Medelhavet och är på väg mot Kroatien. På kajen finns fixaren Saviero, som hjälper Lovisa-folket med flygbiljett till dottern som ska åka hem.

På morgonen kastar Saviero ner två färska, varma sötebröd i sittbrunnen. De passar bra till kaffet. Stan ligger en bit bort och verkar ganska trist, så efter att fått tips om hamnar på Korsika från Lovisa-folket drar vi efter lunch upp mellan Skylla och Charybdis i Messinasundet efter att ha borrat bort popnitsrester och ersatt med bultar i beslaget till förluckan. Vi går för motor och har som tur är medström. Stora strömvirvlar här och var. Man känner hur båten vrids i sidled. Efter sundet sätter vi kurs på Bagnara de Calabria. Vi möter en konstig båt med ett högt torn med korg i toppen och ett "bogspröt" som var längre än båten. Kunde inte gissa vad den har för funktion. Inloppet till hamnen i Bagnara var väl dolt inne i en bukt under ett brant berg. Vi fick hjälp av en metare att lägga till längs med piren. Vi gick uppför en backe till ruinerna av en väderkvarn och passerade på väg ner till en badstrand ungdomar som hoppade i vattnet från klipporna. Badet var underbart liksom ölen efteråt på strandbaren tyckte Anna och började få en släng av lata semesterkänslor. Skulle det verkligen vara värt besväret att stånga sig de 45 sjömilen ut till Stromboli i motvind och sedan kanske ändå inte kunna ankra där med en mycket liten fläck ankringsbart djup och inget lä i sikte. Men väderrapporten lovade lugnt väder de närmaste dagarna. Tvekan var som bortblåst och Krister var nöjd.

23-26.7 Överfarten till Eoliska öarna var odramatisk. Ingen segelvind och blank dyning. Går för motor hela vägen och kommer fram till Stromboli vid femtiden på eftermiddagen. Det var många andra som hade passat på att gå dit i det lugna vädret och det blev rätt trångt på den lilla fläcken mellan den branta vulkan-ön och klippan, som stack upp som en pelare ur havet. Pumpar upp jollen och badar innan det blir dags för middag ombord, pasta med bacon, mögelost och oliver och den sista resten retsina från Grekland. Efter frukost nästa dag ror vi in till stranden med svarta lavastenar och lite högre upp svart sand. På de branta smala gränderna ser vi inga bilar men gott om Piaggio flakmopeder av olika modeller, med säten som taxi, tråg för cement, sopcontainer, etc. Polisen kör med små el-fordon. Dricker kaffe latte på kaféet vid kyrkbacken och handlar livsmedel innan vi drar vidare mot Salina 25 sjömil åt sydväst. Fel riktning kan man tycka, men avståndet till Capri obetydligt större än från Stromboli. Hamnen var fullbelagd så vi fick ankra utanför på c:a 20 meters djup. Hela ankarkättingen på 60 m gick åt. Vi ligger bra på vårt nya Delta-ankare med fjädrande lina i sluttampen och kättingtyngd bakom.

Nästa förmiddag blev lite repetition av Stromboli. Ganska likt, men här fanns också några vanliga bilar utöver flakmoppar och andra trehjulingar. Kaffe latte blev det i alla fall med sliskigt bakverk till. Före lunch var vi på väg mot Capri c:a 130 sjömil åt NNV. Fortfarande dåligt med vind så det blir motor igen. Efter en lugn natt siktar vi Capri och fyller diesel i tanken från reservdunk. Passar också på att göra vatten. Det är verkligen en välsignelse med vattenmakare. Den har fungerat oklanderligt hela tiden och den lilla motorkraft som behövs för att ge ström för att omvandla saltvatten till dricksvatten drar c:a 1 liter diesel till 50 liter vatten. Går man på motor ändå så får man vattnet på köpet.

26-28.7 Vid tvåtiden går vi in i Capris hamn och tankar diesel. Men det finns ingen plats att ligga så vi får ankra utanför. Tar det lugnt resten av dagen och ror nästa morgon in till stranden och köar för biljetter till bergbanan upp till staden, som i vanlig ordning har smala branta gränder, här i riktiga labyrinter med höga murar omkring. Efter en stärkande latte klättar vi upp till Punta Canone med utsikt över andra sidan ön, där vi kommit dagen innan. Staden vimlar av turistgrupper med ledare som viftar med olika slags igenkänningstecken. Efter en ganska trist pizza frutti di mare i hamnen tar vi oss tillbaka till båten och avgår mot Nisida intill fastlandet vid Neapelbukten. Vi trodde det skulle vara ett bra ställe att ta sig till Neapel ifrån. Vi seglar för bara genuan och vid 16-tiden lägger vår GPS av. Ingen kontakt med satelliterna. Rotar fram reserv-GPSen, men den hittar inte heller några satelliter. Stjärnornas krig? Efter en halvtimme, innan vi kommer fram till Nisida är kontakten återupprättad. Vi hittar en ledig plats bland ett gäng segelbåtar vid utlagda bojar utanför en stor byggnad med många flaggor, dock inte den svenska. Nästa morgon ror Anna i land för att ta reda på om vi kan ligga där och om det finns kommunikation till Neapels centrum. Vi får då veta att vi liggen på en NATO-bas. Dom frågade två gånger om vi inte tillhörde militären, men när dom fick klart för sig att vi inte gjorde det måste vi flytta oss omgående. Var det NATO som fixade störningar när vi angjorde? Vi fick nog av stället och beslöt oss för att Neapel inte var värt att dö för, så vi satte i stället kurs mot den lilla ön Procida 7 sjömil åt NV.

28-31.7 Efter att ha fått vänta 1,5 timme utanför piren får vi en plats i fritidsbåtshamnen, som utlovat vid kontakt med hamnkontoret på VHF. Procida är en liten ö mellan Ischia och fastlandet, och är tydligen ett populärt utflyktsmål för napolitanare och andra att döma av den livliga färjetrafiken och att det var omöjligt att få ligga kvar där över helgen utan att ha förbokat. På kvällen var det firande utanför kyrkan med parader, blåsorkester, kyrkokör och tal av någon prelat. När den inte alltför välklingande kyrkokören satte igång igen drog vi oss mot en restaurang vid Marina Grande och fick en utsökt middag med havets läckerheter.

Eftersom vi hade hoppat över Neapel hade vi några dagar tillgodo i vår tidsplanering och satte nästa morgon kurs mot Ventotene, en ö inte större än en prick i vårt översiktskort för västra Medelhavet. Vi hade räknat med sträcksegling mellan Neapel och Rom så vi hade inga detaljkort på den sträckan. Ofta klarar man sig med hamnspecialerna från nautiska almanackan. Hamnen i Ventotene fanns i almanackan och angöringen var okomplicerad. Det var omöjligt att få någon kajplats eftersom man väntade in en massa båtar för en regatta. Vi kunde dock ankra i bukten utanför italienska flottans seglarskola. Anna tog en simtur till land och gick en promenad till den trånga gamla hamnen, liksom insprängd i klippan. Det kom in fler och fler båtar och när vi lämnade hamnen nästa morgon var det ganska kaotiskt. Regattan hade inte börjat än men bojar som rundningsmärken var utlagda på banan.

Nästa ö i färdriktningen var Ponza, vars hamn finns beskriven i almanackan med varning för många klippor runt om. Dessa gick inte att se på vårt översiktskort, men efter att ha ömsom seglat och gått för motor c:a 25 sjömil kunde vi sikta både klippor som låg långt ute till havs och båtar som gick och låg ankrade utmed huvudöns kust. Observationer och initierade gissningar ledde oss rätt. Ponza är en spännande ö-grupp med höga klippstränder och grottor. Vi tog en promenad i den lilla staden nästa morgon. Stora klippor delar av staden i flera delar som förbinds med tunnlar. Högt uppe på en klippa ligger en kyrka med en fantastisk kyrkogård med monumentala gravplatser. Efter att ha handlat och druckit den obligatoriska kaffelatten ror vi tillbaka till Kaiso och lättar ankare. Vi letar oss ut mellan klipporna där de andra båtarna går. Kraftig dyning men dåligt med vind. Äter pastasalladen som vi inte hann med i går då lunchen blev en banan.

Det blev motorsegling mot Anzio, där vi blev lotsade in via VHF-kontakt med hamnlotsarna. Det var tur vi tog kontakt med dom, för en stor del av hamninloppet var igenslammat och man fick ta en sväng på över en sjömil runt slammet. Hamnen är annars ganska stor med färjetrafik. Vi fick plats vid en kaj. Det var ganska mycket pappersarbete med att klarera in, men det kostade inget att ligga. Vi gick en sväng på stan och åt delikatesser.

1-2.8 På förmiddagen seglade vi mot Porto Turistico di Roma ett 30-tal sjömil bort. Vi hade också kunnat sikta på Tiberns mynning lite längre norrut, men andra seglare har sagt att det är ganska skitigt vatten att ligga i där och dessutom stark ström. Vi fick ingen kontakt med Porto Turistico via VHF-radion. Det var dock täckning på mobiltelefonen, så vi ringde och fick meddelande om att det fanns plats i hamnen. Det gick undan utmed den långgrunda kusten i frisk västlig vind. Vid 15-tiden låg vi på plats i hamnen, som är en stor fritidsbåthamn. Anna hittade till slut hamnkontoret efter att ha gått flera kilometer på området. Pappersexercisen var dock minmal men kostnaden 40 euro per dygn.

Nästa dag tog vi buss och järnväg till Roms centrum och "gjorde" stan från pyramiden och Colosseum till Forum Romanum, Capitolium och Fontana di Trevi etc. i japansk takt. Det blev mycket gående och ömma fötter, men det var kul.

Väl tillbaka i båten kunde vi konstatera att alla vägar bär till Rom och cola.