Atlanten
- 25.11. Det blev lite jäktigt att få färdig förra
rapporten så en del kul saker som hände i Las Palmas kom inte med. En sådan var
invigningen av ARC:en som markerades genom en parad där deltagare av olika
nationalteter gick bakom sin respektive flagga genom hamnområdet. Flaggorna
hissades sedan på stänger utmed hamnpiren, det sköts kanonskott, hölls tal etc.
En jollekapprodd ägde också rum i anslutning till invigningen (se bild till
förra rapporten).
Vi fick hjälp av en
världsberömd riggare, Neil Cox, som tog sig upp i vår mast och kollade allt.
Han upptäckte en bristning i ett av undervanten och rådde oss att skaffa nya.
Undervanten tar mycket stryk i den typen av rigg vi har. Han tog av de gamla
och erbjöd sig att hjälpa till att montera de nya när vi fått dom. Vi fick nya
undervant fixade på den lokala riggverkstan och Krister hissade upp Anna i
masten och hon monterade och satte an dom. Efter ett tag kom Neil förbi på
bryggan och såg att vanten var på plats. Han blev lite förvånad och kom ombord
och kollade. Allt var perfekt! Han blev mäkta imponerad och erbjöd Anna jobb
som riggare på stående fot. Hon kunde börja direkt sa han, men hon tackade nej
till jobbet.
Vi glömde också tala om att
SM5DXJ Mats förutom Annas bankdosa också hade med sig två påsar lösgodis från
Karamellkungen. De har kommit väl till pass under nattvakterna på Atlanten.
Lite hemkänsla s.a.s. Vi fick också äntligen badstegen monterad - den som vi
hade med från Sverige och fick beslag till i Lagos. Så nu är det lättare att
klättra ombord från vattnet. Vattnet i hamnen var dock så skitigt att det inte
inbjöd till några bad. Vi fick åka ut några sjömil utanför hamnpirarna för att
göra vatten med vattenmakaren.
När vi skrev färdigt förra
rapporten så var inte vår nya autopilot monterad. Det hela är en historia för
sig:
Dagen efter vi kommit till
Las Palmas fick vi tag på Raymarines service-kille Angel. Han kom samma kväll
till båten och konstaterade att elektroniken till autopiloten gjorde lite som
den ville. Han tog med sig lådan. Några dagar senare kom han och sa att det
kommit saltvatten i lådan, som sitter på sargen i sittbrunnen. Han sa att han
skulle försöka fixa kretsarna, men det kunde ta lite tid. Han sa också att
Raymarine troligen inte hade delar till en så gammal autopilot i lager. Den var
från 1991. Konversationen gick på spanskengelska. Sedan gick det närmare tre
veckor och vi hörde inget. Då fick vi tag i Angels mobilnummer på skeppshandeln
och ringde honom. Då kom han på onsdagen innan start tillsammans med en
svensktalande kompis (hade jobbat i Sverige) som förklarade att Angel inte
kunde laga kretsarna. "Es muerte" (Den är död), sa Angel. Däremot
hade de hittat en ny låda på ett reservdelslager i Valencia som dom väntat på i
ett par veckor. Vi beslöt att vänta en dag till och se om den kom. Kvällen
därpå kom Angel och hans kompis tillbaka. Lådan hade inte kommit. Enda sättet
att få en autopilot var att köpa en ny och montera den. De hade lokaliserat en
ny på en skeppshandel. Vi skulle gå dit och köpa den på fredag morgon och sedan
skulle Angel komma och montera. Vi köpte paketet och väntade hela dagen på
Angel. Mot kvällen kom han tillsammans med en medhjälpare och de började
jobba. Efter ett tag konstaterade de att
de måste få ett beslag i rostfritt tillverkat. Trots att klockan var bortemot
21 så fick de tag i en kille som kom och tog mått och lovade ha beslaget klart
nästa förmiddag. Lördag morgon, dagen före start, ösregnade det. Vi såg inte
till Angel eller beslagkillen på hela förmiddagen och började verkligen bli
oroliga. Men mitt på dagen upphörde regnet och beslagskillen kom och monterade
sitt nytillverkade beslag, som skulle hålla givaren för roderutslag. Sen
väntade vi på Angel. Han kom vid femtiden och fortsatte installationen. Vid kl.
åtta var han klar och det hela funkade. Vi skulle själva montera tillbaka
skyddet för roderkvadranten, som tagits bort när givaren monterades. Vi såg att
man måste skära ut bitar ur glasfibern för att roderutslagsgivaren skulle kunna
röra sig fritt. Vi hade inga verktyg till det. Som tur var hade Angel inte gått
ännu när vi upptäckte detta. Han sa att han måste gå och fixa något på en annan
båt men att vi kunde få låna en elektrisk sticksåg som han hade i bilen. Så
försvann han. Men efter en halv timme dök han upp igen, nu tillsammans med sin
medhjälpare, som redan fixat klart allt på den andra båten. Sedan hjälpte dom
oss att såga i glasfibern vilket var ganska knepigt. Vi hade aldrig klarat det
själva. Vid 22-tiden kvällen före start var allt äntligen på plats och har
sedan faktiskt fungerat. Angel var en verklig ängel!
26.11. Så var det dags för
start. De båtar som skulle deltaga i den rena kappseglingen över Atlanten
startade kl.12:30 och vi andra i den s.k. cruising division kl. 13:00. Efter
att ha gjort i ordning de sista grejorna såsom ta ner signalstället, sjöstuva
diverse prylar etc. begav vi oss ut ur hamnen strax före kl. 12:30. Vid
pirnocken blev vi avprickade som startande båt av funktionärerna. En massa
åskådare var också där och vinkade av oss. Startfartyg var en stor färja och
startlinjen var över en sjömil lång, vilket behövs när över 200 båtar ska iväg
samtidigt. Vi tog det lugnt och satte segel med diverse undanmanövrar i vimlet
av båtar. Vi ville inte trängas med alla andra på startlinjen när skottet gick
utan la oss lite bakom men på lovartsidan. Vi gick över linjen 10 minuter efter
skottet och fick ren vind från början, så efter ett tag hade vi passerat många
som startat i tid men som nu låg och tog vind från varandra. Vi lade kursen
söderut utmed Gran Canarias kust, fast ganska långt ut. Invid kusten finns
zoner där vinden accelererar våldsamt och vi ville undvika dom för det blåste
en ganska frisk nordostlig vind.
Även cruising division är en
kappsegling med den skillnaden att man får använda motor och rapportera antalet
motortimmar. Varje båt har ett handikapp, d.v.s. en siffra som man multiplicerar seglad tid till
mål med. Kaiso har 0.911, vilket är mer än många större båtar. Vi vet inte
riktigt hur denna siffra räknats ut, men Arcona-båtarna räknas som snabba
båtar. Nåväl nu hade vi 2700 sjömil till mål och var först och främst inriktade
på att komma säkert fram. De flesta båtarna har fyra-fem personer ombord och
kan hiva upp spinackrar och andra större segel som vi inte kan hantera i en besättning
med bara två ombord.
Mot kvällen första dagen tar
vi ner storseglet, gippar och styr vidare mot sydsydväst. Vi gör närmare 5 knop
och Gran Canaria försvinner sakta akterut. Storseglet ligger sedan beslaget
ända till ankomsten till St. Lucia.
Vårt dygnsschema ombord under
överseglingen såg ut så här (tiderna är UTC, f.d. GMT, d.v.s. svensk vintertid
minus en timme):
10:00 Frukost, därefter gör
Anna en inspektionsrunda och spanar efter förslitningar och andra fel medan
Krister tar hem väderleksrapporter via emejl. Laddning av batterierna genom
körning av motorn på tomgång.
11:30 Radiokontakt via
kortvåg med skandinaviska seglarradionätet, som leds av SM5DXJ Mats i Spånga
och SM4DLS Gustav i Gustafs i Dalarna. Dom fungerar som basstationer om vi på
båtarna inte hör varandra. En del ligger i europeiska farvatten, en del i
Stilla Oceanen och andra som vi i Atlanten.
12:00 Upprop för båtarna i
grupp A inom ARC:en. Flottan är indelat i olika grupper, var och en med sin
"radio net controller" som varje dag kl. 12 ropar upp båtarna och
antecknar deras position kl.12, vindförhålladen och motortimmar senaste dygnet.
Sedan finns tillfälle till allmänt snack mellan båtarna. Alla har inte
kortvågsradio utan många har satellittelefon och får skicka in sina data per
emejl, men dom missar den sociala sidan i snackandet. Vi skickar efter uppropet
våra data även per emejl till ARC-ledningen i Cowes i England.
13:00 Lunch, därefter sover
Krister en dryg timme och sedan Anna. Den som är vaken håller utkik och kan
t.ex. fiska, läsa, göra reparationer eller annat. Vi får också en del gemensam
vaken tid på eftermiddagen.
18:00 Radiokontakt med
segelbåten Emma med Kjell och Margareta ombord. De är inte med i ARC:en, men
lämnade samtidigt och har ungefär samma fart som vi fast mot St. Barthélemy.
19:00 Nyheter på Sveriges
Radios utlandsprogram, matlagning, middag. Laddning av batterierna.
21:00 Radionät med
ARC-båtarna.
21:30 Krister sover och Anna
har vakt.
00:30 Anna sover och Krister
har vakt.
03:30 Krister sover och Anna
har vakt.
06:30 Anna sover och Krister
har vakt.
Detta schema tar inte hänsyn
till att dagsljuset förskjuts med plus fyra timmar under resan, d.v.s. solen
går ner kl. 18 UTC i Las Palmas och kl. 22 UTC på St. Lucia. Alla radiotider
ligger fast i UTC under seglingen, så det går inte att förskjuta schemat
gradvis. Händer det något speciellt på nätterna som kräver bägges insatser går
det ut över sovtiden, men det kan ibland tas igen med en längre tupplur på
dagen. Eftersom det alltid händer något finns det faktiskt inte mycket fritid
när man bara är två ombord.
27-30.11 Under natten fick vi
larm för låg batterispänning och måste stänga av kylen och köra motorn. Både
kylskåp och lanternor tillsammans med resten av elektroniken drog för mycket
ström. Vi hade vid provianteringen räknat med att vi nog inte skulle kunna ha
på kylen hela tiden för den drar för mycket ström och vi får bränna för mycket
diesel på batteriladdning. Därför köpte vi proviant som klarar sig utan kyla.
Kylen har en klamp som magasinerar kyla när den går. Under resten av överfärden
körde vi kylen för fullt när motorn gick, så att klampen kyldes ner och
dessutom körde vi kylen på dagarna när solpanelen hjälper till med
batteriladdningen. På så sätt hade vi i alla fall en sval för öl m.m. Vi firade
Kristers födelsedag med romindränkt "tårta" som vi köpt på Madeira.
Krister fick en suveränt bra sjömugg i födelsedagspresent, så nu blev det slut
på spillandet.
Tredje dagen lägger vi en mer
västlig kurs för att hitta kanarieströmmen som går mot sydväst med c:a 1
knop. Det är ganska dåligt med vind.
Eric mejlar: "Ni ligger på 193:e plats. Öka!". Ombord kan vi inte få
reda på var vi ligger, men Eric kan se det på ARC:ens website. Vi provar att
spira hårdvindsgenuan i lovart, men får ingen ordning på det hela innan mörkret
faller. Vi tar ner den igen. Vinden ökade och det gick ändå lite fortare.
Fjärde dagen hittade vi
strömmen och gick mot sydväst med 8-10 m/s vind och fyra meters hög sjö i
häcken. En sjö kom in i sittbrunnen. En annan kastade iväg Krister så att han
slog ryggen i bordet i kajutan, med viss ömhet som följd. Vi började också
fiska. Delfiner är framme och kollar på draget. Men det blev inget napp.
Femte dagen var vinden sådan
att vi kan spira vår hårdvindsgenua i lovart om vi lägger kursen något
västligare nära storcirkelkursen mot St. Lucia. Vi ville dock inte komma ur den
sydvästliga strömmen som hjälpte till med farten. Under natten är vinden svag
och vi tar hjälp av motorn. Vi mötte det första handelsfartyget sedan vi
lämnade farvattnen kring Gran Canaria. De andra ARC-båtarna ser vi inte till.
Atlanten är stor.
1-4.12 Sjätte dagen kom vi in passadvinden och
skjuter lite bättre fart. Vi fiskade igen och fick en fin guldmakrill som
räckte både till middag denna dag och lunch dagen därpå. Vi hade ett
födelsedagskalas på radion. Den var Anette på Talulah som fyllde 40 år. Hennes
man erbjöd fria drinkar, men sa "Beställ inte för många för då får jag
dricka för mycket". Det grattades och sjöngs på många språk. Vi åt en
liten bit romtårta till för att fira Anette.
Natten mot sjunde dagen rycks
beslaget som håller nedhalet till spirbommen loss från mastfoten i en vindby
under Annas vakt. Hon väckte Krister och får sedan tag på nedhalet, som far
omkring i luften och säkrar det så seglingen kunde gå vidare. Vi gjorde nu
stadigt sex-sju knop i ost-ostnordost 10-13 m/s. Sjön var ganska hög. Denna
vind höll i sig dygn efter dygn. Vi pratade varje kväll med Kjell på Emma och
varje dag sjöng Anna en ny snapsvisa. Kjell hade en CD med snapsvisor men han
kunde inte spela upp från den för CD-spelaren stördes av radiosändaren och han
vågade sig inte på att reläa med egen röst.
Åttonde dagen mötte vi det
andra handelsfartyget. Vi flyttade det spirade seglet från babord till styrbord
med viss möda i den ganska friska vinden. Vi var nu ute ur kanarieströmmen och
kunde gå mer västligt mot St. Lucia. Krister läste klart boken som han ska
recensera i Svensk Tidskrift för Musikforskning.
Nionde dagen hade vi avverkat
1/3-del av sträckan mot mål. Vägvalet visade sig ha varit bra. Eric mejlar:
"Vilket ryck! Ni har gått från 202:a plats till plats 140 nu jävlar
brinner Atlanten!" Vi fick pula med vidrodret där linorna slits och
slackar när det får jobba hela tiden.
Mathållningen är en fråga för
sig. Man får hitta på diverse knep för att klara de speciella förhållandena.
Först och främst bunkrade vi salt fläsk och torkade salta korvar som skulle
hålla sig även utan kyla, också konserver förstås. Lök och morötter och
mandariner hängdes i ett nät i förpiken, som är ledig nu när vi sover i skift i
sjökojen med nedfälld bordsskiva som stöd. Frukt och grönt och kanariska ägg,
som inte varit kylda, inköptes ett par dar före start på marknaden. På vägen
därifrån med det tunga i ryggsäck och äggen försiktigt på styrstången väjde
Anna för en bil och faller omkull med "mikrobiken", den hopfällbara
lilla cykeln. Skrubbsår på armbågen och ett par klämda fingrar samt några
krossade ägg var allt som hände, men tanken kom upp att det nog är farligare i
trafiken än på havet. Pasta,
potatismospulver, risflingor och "varma koppen" är annat användbart.
Vi hittade både halvbakade baguetter (innan de tog slut i affären) och en sorts
skeppsskorpor med olivolja och persilja, som är riktigt delikata till soppa
eller sallad. Man gör ett större kok pasta när förhållandena medger och sparar
det som blir över till pastasallad. Massor av oliver i portionspåsar är
räddningen många gånger. Det rullar ganska ordentligt för det mesta och det är
inte alltid det räcker med kardanupphängd spis och slingerräcke som håller fast
kastrullerna. Kommer det en riktig överhalning kan det fara iväg och skvimpa
över i alla fall. Ett knep är att koka ägg i kaffepannan, som smalnar av uppåt.
Sedan kan man göra varma koppen på äggvattnet. Anna spänner fast sig med en
sele vid spisen för att få två händer fria. Annars är regeln: En hand för båten
och en för dig själv. Om man ska hälla upp något känner man sig som betjänten
på nyårsafton: Avvakta, måtta och sedan ...... Ett par rom&cola har hamnat
i diskhon eller på durken, men inga varma drycker har skvätt ut som väl är.
Glasen (av plast) står i hållare med sugkopp, men har inte formen uppochnedvänd
tratt, som sjömuggarna.
5-8.12 Tionde dagen kl. 6:30 på morgonen släppte
fallhaken till den spirade hårdvindsgenuan och den rasar ner i vattnet. Krister
hade just börjat sin vakt och Anna hade lagt sig men inte somnat. Hon fick
komma upp på däck. Med lite akrobatik togs spirbommen bort och seglet bärgades
ur vattnet och beslogs. Vi gick vidare med bara genuan. Flygfisk hade flugit
ombord under natten och passade bra till frukost. Vattnet har gradvis blivit
varmare och flygfiskarna flyger iväg när båten kommer. På natten flyger en del
åt fel håll och kan då hamna i ombord. Vi hade flygfisk till frukost flera
morgnar. Krister siktade jättestora delfiner. Möjligen var det små valar.
Elfte till trettonde dagen
blåste vinden på ordentligt och vi gjorde dygnsetapper på mellan 140 och 150
sjömil med bara genuan. Natten till tolfte dagen hade vi seglat halva sträckan
vilket firades med en virre på morgonen. Vi fick mer guldmakrill på draget.
Rapporter om missöden kom från andra båtar. På en båt hade skepparen brutit
samman och dom två andra ombord kunde inte segla båten. De sände ut nödrop och
alla tre blev evakuerade till en stor yacht på väg till Antigua. Båten
övergavs. En båt fick problem med rodret och tog sig till Cap Verde-öarna. Även
våra båtgrannar från Las Palmas, fransmännen Paul och Jaques på Arnolf, tappade
rodret efter kollision med en val. Efter två dygns försök att segla med
nödroder gav de upp och blev evakuerade till en annan ARC-båt. Så även Arnolf
övergavs. Ytterligare ett par båtar hade problem med rodret. Kjell på Emma
hörde smällar från rodergenomföringen och blev orolig för att skäddan som
rodret är monterad på hade börjat vicka. Den höga akterliga sjön med slingrande
gång som följd frestar hårt på rodret. Den frestar också på riggen om man har
för mycket segel uppe. Minst två båtar tappade masten och flera andra hade
avslitna vant. Det kom ett nödanrop från danska båten Sirene som inte är med i
ARC:en. De hade sprungit läck. ARC-båten Lady Blue plockade upp de två ombord
och Sirene sjönk. Strax före mörkrets inbrott en kväll kom larm om man över
bord från båt som inte är med i ARC. Flera ARC-båtar som var i närheten deltog
i sökandet och efter ett par timmar hittades mannen svårt medtagen. Hans
tillstånd förvärrades under natten. Ett brittiskt marinfartyg som hade
dirigerats till platsen av sjöräddningen i Fort de France, Martinique, kom fram
på morgonen och tog ombord mannen som kunde räddas till livet. Han hade en
otrolig tur för det är inte lätt att hitta en person i mörker och hög sjö. Vi
har alltid livlinor på oss när vi är på däck och när vi är ensamma i
sittbrunnen. Vi har en "löplina" runt hela båten som livlinan kan
kopplas på. Ingen av dessa händelser inträffade i närheten av vår position, så
vi kunde inte vara till någon hjälp.
9-12.12 Den goda vinden fortsatte den fjortonde till
sextonde dagen med goda dygnsetapper. Den femtonde dagen hade vi seglat
2/3-delar av sträckan. Motorn, som vi laddar batterierna med, började hacka,
men vi fyllde diesel med tillsats av kemetyl och den medicinen hjälpte. Motorn
lät som vanligt igen. En och annan sjö blåste in över relingen under
nattvakterna och vi blev blöta. Men med en vattentemperatur på 27 grader gör
det inget. Vi tappade direktkontakten med Emma, men hör dom på skandinaviska
radionätet. Den sjuttonde dagen mojnade vinden. Seglen stod nätt och jämt och
vi fick ta till motorn.
13-16.12 Den artonde dagen var det Sankta Lucia men vi
hade 600 sjömil kvar till St. Lucia. Den dåliga vinden fortsatte. Vi får delvis
motorsegla. Ingen fiskelycka längre. Vi såg ett ljus i norr, den första
segelbåten sedan startdygnet siktas på morgonen. Den nittonde och tjugonde
dagen kom det många squalls med häftiga vindbyar och störtregn. Vi blev blöta,
men tygen höll för vindstötarna och vi gör god fart. På söndag 17.12 ska flera
steelband spela i Rodney Bay Marina dit vi var på väg. Vi hoppades att hinna
fram innan spelandet var slut. Men den 21 dagen på middagen upphörde nya
squalls att bildas och vinden mojnade trots att alla väderleksrapporter sagt
att den skulle ligga stadigt på 7-9 m/s. Vi motorseglade och gjorde vatten
samtidigt så att vattentanken skulle vara full när vi kom fram och hoppades att
passadvinden skulle komma igen. Men det gjorde den bara stundvis. Dessemellan
var det alla möjliga vindriktningar och flera squalls igen. Båten blev
ordentliga avsköljd med sötvatten. Det blev till att skifta segelföring flera
gånger. Men vi närmade oss stadigt St. Lucia. Sista natten såg vi tre lanternor
bakom oss. Vi fick fylla diesel på tanken i mörkret, men det gick fint. När
dagen grydde fick vi även syn på seglen på de bakomliggande båtarna. Via radion
konstaterade vi att en av dom var tyska Galatea med folk vi lärde känna i Las
Palmas. Det är märkligt att så många båtar kan segla över Atlanten samtidigt
utan att man ser varandra på vägen.
17-18.12 Dagen började med frukost på en stor flygfisk
som flugit ombord under natten. Efter att ha sett St. Lucia i väst och
Martinique i nordväst hela morgonen rundade vi vid kl. 13 lokal tid St. Lucias
norra udde. Kl. 14.09.30 lokal tid gick vi över mållinjen i Rodney Bay. Det hade
tagit oss 21 dagar 5 timmar 9 minuter och 30 sekunder att segla 2895 sjömil. Vi
får se vilken placering den tiden räcker till. Vi blev väl mottagna i hamnen
med mistlurar applåder och tjoanden av vänner som kommit före oss. Petter Barve
på Bluesette kom med en pava äkta champagne och ARC-funktionärerna skänkte i
rompunch innan vi ens hunnit förtöja ordentligt. Det var härligt!
Senare på eftermiddagen
spelade tre steelband på marinaområdet. Vi träffade adepter till våra gamla
steelbandsvänner från St. Lucia. Kristers kusin Jan köpte 1958 en steel pan av
Srub här på St. Lucia, som Krister sedan fick. Det var starten på intresset för
västindisk musik. 1969 träffade vi Scrub första gången. Sedan igen 1992 samt
hans söner, särskilt äldsta sonen Ivan, som tagit över. Ivan har vi också
träffat under steelbandsfestivalerna på Trinidad då han varit skipper för
deltagande band från St. Lucia. Vi fick nu veta att Scrub fortfarande lever, så
vi ska åka och hälsa på honom endera dagen. Dagen efter vi kommit fram spelade Ivan
och gänget från Barnard Hill i Castries på ett party i ARC-programmet. Det blev
ett glatt återseende.
Efter att ha varit på alerten
dag och natt i tre veckor kan vi nu koppla av och njuta av solen och värmen!