Atlanten

- 25.11.   Det blev lite jäktigt att få färdig förra rapporten så en del kul saker som hände i Las Palmas kom inte med. En sådan var invigningen av ARC:en som markerades genom en parad där deltagare av olika nationalteter gick bakom sin respektive flagga genom hamnområdet. Flaggorna hissades sedan på stänger utmed hamnpiren, det sköts kanonskott, hölls tal etc. En jollekapprodd ägde också rum i anslutning till invigningen (se bild till förra rapporten).

Vi fick hjälp av en världsberömd riggare, Neil Cox, som tog sig upp i vår mast och kollade allt. Han upptäckte en bristning i ett av undervanten och rådde oss att skaffa nya. Undervanten tar mycket stryk i den typen av rigg vi har. Han tog av de gamla och erbjöd sig att hjälpa till att montera de nya när vi fått dom. Vi fick nya undervant fixade på den lokala riggverkstan och Krister hissade upp Anna i masten och hon monterade och satte an dom. Efter ett tag kom Neil förbi på bryggan och såg att vanten var på plats. Han blev lite förvånad och kom ombord och kollade. Allt var perfekt! Han blev mäkta imponerad och erbjöd Anna jobb som riggare på stående fot. Hon kunde börja direkt sa han, men hon tackade nej till jobbet.

Vi glömde också tala om att SM5DXJ Mats förutom Annas bankdosa också hade med sig två påsar lösgodis från Karamellkungen. De har kommit väl till pass under nattvakterna på Atlanten. Lite hemkänsla s.a.s. Vi fick också äntligen badstegen monterad - den som vi hade med från Sverige och fick beslag till i Lagos. Så nu är det lättare att klättra ombord från vattnet. Vattnet i hamnen var dock så skitigt att det inte inbjöd till några bad. Vi fick åka ut några sjömil utanför hamnpirarna för att göra vatten med vattenmakaren.

När vi skrev färdigt förra rapporten så var inte vår nya autopilot monterad. Det hela är en historia för sig:

Dagen efter vi kommit till Las Palmas fick vi tag på Raymarines service-kille Angel. Han kom samma kväll till båten och konstaterade att elektroniken till autopiloten gjorde lite som den ville. Han tog med sig lådan. Några dagar senare kom han och sa att det kommit saltvatten i lådan, som sitter på sargen i sittbrunnen. Han sa att han skulle försöka fixa kretsarna, men det kunde ta lite tid. Han sa också att Raymarine troligen inte hade delar till en så gammal autopilot i lager. Den var från 1991. Konversationen gick på spanskengelska. Sedan gick det närmare tre veckor och vi hörde inget. Då fick vi tag i Angels mobilnummer på skeppshandeln och ringde honom. Då kom han på onsdagen innan start tillsammans med en svensktalande kompis (hade jobbat i Sverige) som förklarade att Angel inte kunde laga kretsarna. "Es muerte" (Den är död), sa Angel. Däremot hade de hittat en ny låda på ett reservdelslager i Valencia som dom väntat på i ett par veckor. Vi beslöt att vänta en dag till och se om den kom. Kvällen därpå kom Angel och hans kompis tillbaka. Lådan hade inte kommit. Enda sättet att få en autopilot var att köpa en ny och montera den. De hade lokaliserat en ny på en skeppshandel. Vi skulle gå dit och köpa den på fredag morgon och sedan skulle Angel komma och montera. Vi köpte paketet och väntade hela dagen på Angel. Mot kvällen kom han tillsammans med en medhjälpare och de började jobba.  Efter ett tag konstaterade de att de måste få ett beslag i rostfritt tillverkat. Trots att klockan var bortemot 21 så fick de tag i en kille som kom och tog mått och lovade ha beslaget klart nästa förmiddag. Lördag morgon, dagen före start, ösregnade det. Vi såg inte till Angel eller beslagkillen på hela förmiddagen och började verkligen bli oroliga. Men mitt på dagen upphörde regnet och beslagskillen kom och monterade sitt nytillverkade beslag, som skulle hålla givaren för roderutslag. Sen väntade vi på Angel. Han kom vid femtiden och fortsatte installationen. Vid kl. åtta var han klar och det hela funkade. Vi skulle själva montera tillbaka skyddet för roderkvadranten, som tagits bort när givaren monterades. Vi såg att man måste skära ut bitar ur glasfibern för att roderutslagsgivaren skulle kunna röra sig fritt. Vi hade inga verktyg till det. Som tur var hade Angel inte gått ännu när vi upptäckte detta. Han sa att han måste gå och fixa något på en annan båt men att vi kunde få låna en elektrisk sticksåg som han hade i bilen. Så försvann han. Men efter en halv timme dök han upp igen, nu tillsammans med sin medhjälpare, som redan fixat klart allt på den andra båten. Sedan hjälpte dom oss att såga i glasfibern vilket var ganska knepigt. Vi hade aldrig klarat det själva. Vid 22-tiden kvällen före start var allt äntligen på plats och har sedan faktiskt fungerat. Angel var en verklig ängel!

 

26.11. Så var det dags för start. De båtar som skulle deltaga i den rena kappseglingen över Atlanten startade kl.12:30 och vi andra i den s.k. cruising division kl. 13:00. Efter att ha gjort i ordning de sista grejorna såsom ta ner signalstället, sjöstuva diverse prylar etc. begav vi oss ut ur hamnen strax före kl. 12:30. Vid pirnocken blev vi avprickade som startande båt av funktionärerna. En massa åskådare var också där och vinkade av oss. Startfartyg var en stor färja och startlinjen var över en sjömil lång, vilket behövs när över 200 båtar ska iväg samtidigt. Vi tog det lugnt och satte segel med diverse undanmanövrar i vimlet av båtar. Vi ville inte trängas med alla andra på startlinjen när skottet gick utan la oss lite bakom men på lovartsidan. Vi gick över linjen 10 minuter efter skottet och fick ren vind från början, så efter ett tag hade vi passerat många som startat i tid men som nu låg och tog vind från varandra. Vi lade kursen söderut utmed Gran Canarias kust, fast ganska långt ut. Invid kusten finns zoner där vinden accelererar våldsamt och vi ville undvika dom för det blåste en ganska frisk nordostlig vind.

Även cruising division är en kappsegling med den skillnaden att man får använda motor och rapportera antalet motortimmar. Varje båt har ett handikapp, d.v.s. en  siffra som man multiplicerar seglad tid till mål med. Kaiso har 0.911, vilket är mer än många större båtar. Vi vet inte riktigt hur denna siffra räknats ut, men Arcona-båtarna räknas som snabba båtar. Nåväl nu hade vi 2700 sjömil till mål och var först och främst inriktade på att komma säkert fram. De flesta båtarna har fyra-fem personer ombord och kan hiva upp spinackrar och andra större segel som vi inte kan hantera i en besättning med bara två ombord.

 

Mot kvällen första dagen tar vi ner storseglet, gippar och styr vidare mot sydsydväst. Vi gör närmare 5 knop och Gran Canaria försvinner sakta akterut. Storseglet ligger sedan beslaget ända till ankomsten till St. Lucia.

 

Vårt dygnsschema ombord under överseglingen såg ut så här (tiderna är UTC, f.d. GMT, d.v.s. svensk vintertid minus en timme):

10:00 Frukost, därefter gör Anna en inspektionsrunda och spanar efter förslitningar och andra fel medan Krister tar hem väderleksrapporter via emejl. Laddning av batterierna genom körning av motorn på tomgång.

11:30 Radiokontakt via kortvåg med skandinaviska seglarradionätet, som leds av SM5DXJ Mats i Spånga och SM4DLS Gustav i Gustafs i Dalarna. Dom fungerar som basstationer om vi på båtarna inte hör varandra. En del ligger i europeiska farvatten, en del i Stilla Oceanen och andra som vi i Atlanten.

12:00 Upprop för båtarna i grupp A inom ARC:en. Flottan är indelat i olika grupper, var och en med sin "radio net controller" som varje dag kl. 12 ropar upp båtarna och antecknar deras position kl.12, vindförhålladen och motortimmar senaste dygnet. Sedan finns tillfälle till allmänt snack mellan båtarna. Alla har inte kortvågsradio utan många har satellittelefon och får skicka in sina data per emejl, men dom missar den sociala sidan i snackandet. Vi skickar efter uppropet våra data även per emejl till ARC-ledningen i Cowes i England.

13:00 Lunch, därefter sover Krister en dryg timme och sedan Anna. Den som är vaken håller utkik och kan t.ex. fiska, läsa, göra reparationer eller annat. Vi får också en del gemensam vaken tid på eftermiddagen.

18:00 Radiokontakt med segelbåten Emma med Kjell och Margareta ombord. De är inte med i ARC:en, men lämnade samtidigt och har ungefär samma fart som vi fast mot St. Barthélemy.

19:00 Nyheter på Sveriges Radios utlandsprogram, matlagning, middag. Laddning av batterierna.

21:00 Radionät med ARC-båtarna.

21:30 Krister sover och Anna har vakt.

00:30 Anna sover och Krister har vakt.

03:30 Krister sover och Anna har vakt.

06:30 Anna sover och Krister har vakt.

Detta schema tar inte hänsyn till att dagsljuset förskjuts med plus fyra timmar under resan, d.v.s. solen går ner kl. 18 UTC i Las Palmas och kl. 22 UTC på St. Lucia. Alla radiotider ligger fast i UTC under seglingen, så det går inte att förskjuta schemat gradvis. Händer det något speciellt på nätterna som kräver bägges insatser går det ut över sovtiden, men det kan ibland tas igen med en längre tupplur på dagen. Eftersom det alltid händer något finns det faktiskt inte mycket fritid när man bara är två ombord.

 

27-30.11 Under natten fick vi larm för låg batterispänning och måste stänga av kylen och köra motorn. Både kylskåp och lanternor tillsammans med resten av elektroniken drog för mycket ström. Vi hade vid provianteringen räknat med att vi nog inte skulle kunna ha på kylen hela tiden för den drar för mycket ström och vi får bränna för mycket diesel på batteriladdning. Därför köpte vi proviant som klarar sig utan kyla. Kylen har en klamp som magasinerar kyla när den går. Under resten av överfärden körde vi kylen för fullt när motorn gick, så att klampen kyldes ner och dessutom körde vi kylen på dagarna när solpanelen hjälper till med batteriladdningen. På så sätt hade vi i alla fall en sval för öl m.m. Vi firade Kristers födelsedag med romindränkt "tårta" som vi köpt på Madeira. Krister fick en suveränt bra sjömugg i födelsedagspresent, så nu blev det slut på spillandet.

Tredje dagen lägger vi en mer västlig kurs för att hitta kanarieströmmen som går mot sydväst med c:a 1 knop.  Det är ganska dåligt med vind. Eric mejlar: "Ni ligger på 193:e plats. Öka!". Ombord kan vi inte få reda på var vi ligger, men Eric kan se det på ARC:ens website. Vi provar att spira hårdvindsgenuan i lovart, men får ingen ordning på det hela innan mörkret faller. Vi tar ner den igen. Vinden ökade och det gick ändå lite fortare.

Fjärde dagen hittade vi strömmen och gick mot sydväst med 8-10 m/s vind och fyra meters hög sjö i häcken. En sjö kom in i sittbrunnen. En annan kastade iväg Krister så att han slog ryggen i bordet i kajutan, med viss ömhet som följd. Vi började också fiska. Delfiner är framme och kollar på draget. Men det blev inget napp.

Femte dagen var vinden sådan att vi kan spira vår hårdvindsgenua i lovart om vi lägger kursen något västligare nära storcirkelkursen mot St. Lucia. Vi ville dock inte komma ur den sydvästliga strömmen som hjälpte till med farten. Under natten är vinden svag och vi tar hjälp av motorn. Vi mötte det första handelsfartyget sedan vi lämnade farvattnen kring Gran Canaria. De andra ARC-båtarna ser vi inte till. Atlanten är stor.

 

1-4.12  Sjätte dagen kom vi in passadvinden och skjuter lite bättre fart. Vi fiskade igen och fick en fin guldmakrill som räckte både till middag denna dag och lunch dagen därpå. Vi hade ett födelsedagskalas på radion. Den var Anette på Talulah som fyllde 40 år. Hennes man erbjöd fria drinkar, men sa "Beställ inte för många för då får jag dricka för mycket". Det grattades och sjöngs på många språk. Vi åt en liten bit romtårta till för att fira Anette.

Natten mot sjunde dagen rycks beslaget som håller nedhalet till spirbommen loss från mastfoten i en vindby under Annas vakt. Hon väckte Krister och får sedan tag på nedhalet, som far omkring i luften och säkrar det så seglingen kunde gå vidare. Vi gjorde nu stadigt sex-sju knop i ost-ostnordost 10-13 m/s. Sjön var ganska hög. Denna vind höll i sig dygn efter dygn. Vi pratade varje kväll med Kjell på Emma och varje dag sjöng Anna en ny snapsvisa. Kjell hade en CD med snapsvisor men han kunde inte spela upp från den för CD-spelaren stördes av radiosändaren och han vågade sig inte på att reläa med egen röst.

Åttonde dagen mötte vi det andra handelsfartyget. Vi flyttade det spirade seglet från babord till styrbord med viss möda i den ganska friska vinden. Vi var nu ute ur kanarieströmmen och kunde gå mer västligt mot St. Lucia. Krister läste klart boken som han ska recensera i Svensk Tidskrift för Musikforskning.

Nionde dagen hade vi avverkat 1/3-del av sträckan mot mål. Vägvalet visade sig ha varit bra. Eric mejlar: "Vilket ryck! Ni har gått från 202:a plats till plats 140 nu jävlar brinner Atlanten!" Vi fick pula med vidrodret där linorna slits och slackar när det får jobba hela tiden.

 

Mathållningen är en fråga för sig. Man får hitta på diverse knep för att klara de speciella förhållandena. Först och främst bunkrade vi salt fläsk och torkade salta korvar som skulle hålla sig även utan kyla, också konserver förstås. Lök och morötter och mandariner hängdes i ett nät i förpiken, som är ledig nu när vi sover i skift i sjökojen med nedfälld bordsskiva som stöd. Frukt och grönt och kanariska ägg, som inte varit kylda, inköptes ett par dar före start på marknaden. På vägen därifrån med det tunga i ryggsäck och äggen försiktigt på styrstången väjde Anna för en bil och faller omkull med "mikrobiken", den hopfällbara lilla cykeln. Skrubbsår på armbågen och ett par klämda fingrar samt några krossade ägg var allt som hände, men tanken kom upp att det nog är farligare i trafiken än på havet.  Pasta, potatismospulver, risflingor och "varma koppen" är annat användbart. Vi hittade både halvbakade baguetter (innan de tog slut i affären) och en sorts skeppsskorpor med olivolja och persilja, som är riktigt delikata till soppa eller sallad. Man gör ett större kok pasta när förhållandena medger och sparar det som blir över till pastasallad. Massor av oliver i portionspåsar är räddningen många gånger. Det rullar ganska ordentligt för det mesta och det är inte alltid det räcker med kardanupphängd spis och slingerräcke som håller fast kastrullerna. Kommer det en riktig överhalning kan det fara iväg och skvimpa över i alla fall. Ett knep är att koka ägg i kaffepannan, som smalnar av uppåt. Sedan kan man göra varma koppen på äggvattnet. Anna spänner fast sig med en sele vid spisen för att få två händer fria. Annars är regeln: En hand för båten och en för dig själv. Om man ska hälla upp något känner man sig som betjänten på nyårsafton: Avvakta, måtta och sedan ...... Ett par rom&cola har hamnat i diskhon eller på durken, men inga varma drycker har skvätt ut som väl är. Glasen (av plast) står i hållare med sugkopp, men har inte formen uppochnedvänd tratt, som sjömuggarna. 

 

5-8.12  Tionde dagen kl. 6:30 på morgonen släppte fallhaken till den spirade hårdvindsgenuan och den rasar ner i vattnet. Krister hade just börjat sin vakt och Anna hade lagt sig men inte somnat. Hon fick komma upp på däck. Med lite akrobatik togs spirbommen bort och seglet bärgades ur vattnet och beslogs. Vi gick vidare med bara genuan. Flygfisk hade flugit ombord under natten och passade bra till frukost. Vattnet har gradvis blivit varmare och flygfiskarna flyger iväg när båten kommer. På natten flyger en del åt fel håll och kan då hamna i ombord. Vi hade flygfisk till frukost flera morgnar. Krister siktade jättestora delfiner. Möjligen var det små valar.

Elfte till trettonde dagen blåste vinden på ordentligt och vi gjorde dygnsetapper på mellan 140 och 150 sjömil med bara genuan. Natten till tolfte dagen hade vi seglat halva sträckan vilket firades med en virre på morgonen. Vi fick mer guldmakrill på draget. Rapporter om missöden kom från andra båtar. På en båt hade skepparen brutit samman och dom två andra ombord kunde inte segla båten. De sände ut nödrop och alla tre blev evakuerade till en stor yacht på väg till Antigua. Båten övergavs. En båt fick problem med rodret och tog sig till Cap Verde-öarna. Även våra båtgrannar från Las Palmas, fransmännen Paul och Jaques på Arnolf, tappade rodret efter kollision med en val. Efter två dygns försök att segla med nödroder gav de upp och blev evakuerade till en annan ARC-båt. Så även Arnolf övergavs. Ytterligare ett par båtar hade problem med rodret. Kjell på Emma hörde smällar från rodergenomföringen och blev orolig för att skäddan som rodret är monterad på hade börjat vicka. Den höga akterliga sjön med slingrande gång som följd frestar hårt på rodret. Den frestar också på riggen om man har för mycket segel uppe. Minst två båtar tappade masten och flera andra hade avslitna vant. Det kom ett nödanrop från danska båten Sirene som inte är med i ARC:en. De hade sprungit läck. ARC-båten Lady Blue plockade upp de två ombord och Sirene sjönk. Strax före mörkrets inbrott en kväll kom larm om man över bord från båt som inte är med i ARC. Flera ARC-båtar som var i närheten deltog i sökandet och efter ett par timmar hittades mannen svårt medtagen. Hans tillstånd förvärrades under natten. Ett brittiskt marinfartyg som hade dirigerats till platsen av sjöräddningen i Fort de France, Martinique, kom fram på morgonen och tog ombord mannen som kunde räddas till livet. Han hade en otrolig tur för det är inte lätt att hitta en person i mörker och hög sjö. Vi har alltid livlinor på oss när vi är på däck och när vi är ensamma i sittbrunnen. Vi har en "löplina" runt hela båten som livlinan kan kopplas på. Ingen av dessa händelser inträffade i närheten av vår position, så vi kunde inte vara till någon hjälp.

                         

9-12.12  Den goda vinden fortsatte den fjortonde till sextonde dagen med goda dygnsetapper. Den femtonde dagen hade vi seglat 2/3-delar av sträckan. Motorn, som vi laddar batterierna med, började hacka, men vi fyllde diesel med tillsats av kemetyl och den medicinen hjälpte. Motorn lät som vanligt igen. En och annan sjö blåste in över relingen under nattvakterna och vi blev blöta. Men med en vattentemperatur på 27 grader gör det inget. Vi tappade direktkontakten med Emma, men hör dom på skandinaviska radionätet. Den sjuttonde dagen mojnade vinden. Seglen stod nätt och jämt och vi fick ta till motorn.

 

13-16.12  Den artonde dagen var det Sankta Lucia men vi hade 600 sjömil kvar till St. Lucia. Den dåliga vinden fortsatte. Vi får delvis motorsegla. Ingen fiskelycka längre. Vi såg ett ljus i norr, den första segelbåten sedan startdygnet siktas på morgonen. Den nittonde och tjugonde dagen kom det många squalls med häftiga vindbyar och störtregn. Vi blev blöta, men tygen höll för vindstötarna och vi gör god fart. På söndag 17.12 ska flera steelband spela i Rodney Bay Marina dit vi var på väg. Vi hoppades att hinna fram innan spelandet var slut. Men den 21 dagen på middagen upphörde nya squalls att bildas och vinden mojnade trots att alla väderleksrapporter sagt att den skulle ligga stadigt på 7-9 m/s. Vi motorseglade och gjorde vatten samtidigt så att vattentanken skulle vara full när vi kom fram och hoppades att passadvinden skulle komma igen. Men det gjorde den bara stundvis. Dessemellan var det alla möjliga vindriktningar och flera squalls igen. Båten blev ordentliga avsköljd med sötvatten. Det blev till att skifta segelföring flera gånger. Men vi närmade oss stadigt St. Lucia. Sista natten såg vi tre lanternor bakom oss. Vi fick fylla diesel på tanken i mörkret, men det gick fint. När dagen grydde fick vi även syn på seglen på de bakomliggande båtarna. Via radion konstaterade vi att en av dom var tyska Galatea med folk vi lärde känna i Las Palmas. Det är märkligt att så många båtar kan segla över Atlanten samtidigt utan att man ser varandra på vägen.

 

17-18.12  Dagen började med frukost på en stor flygfisk som flugit ombord under natten. Efter att ha sett St. Lucia i väst och Martinique i nordväst hela morgonen rundade vi vid kl. 13 lokal tid St. Lucias norra udde. Kl. 14.09.30 lokal tid gick vi över mållinjen i Rodney Bay. Det hade tagit oss 21 dagar 5 timmar 9 minuter och 30 sekunder att segla 2895 sjömil. Vi får se vilken placering den tiden räcker till. Vi blev väl mottagna i hamnen med mistlurar applåder och tjoanden av vänner som kommit före oss. Petter Barve på Bluesette kom med en pava äkta champagne och ARC-funktionärerna skänkte i rompunch innan vi ens hunnit förtöja ordentligt. Det var härligt!

Senare på eftermiddagen spelade tre steelband på marinaområdet. Vi träffade adepter till våra gamla steelbandsvänner från St. Lucia. Kristers kusin Jan köpte 1958 en steel pan av Srub här på St. Lucia, som Krister sedan fick. Det var starten på intresset för västindisk musik. 1969 träffade vi Scrub första gången. Sedan igen 1992 samt hans söner, särskilt äldsta sonen Ivan, som tagit över. Ivan har vi också träffat under steelbandsfestivalerna på Trinidad då han varit skipper för deltagande band från St. Lucia. Vi fick nu veta att Scrub fortfarande lever, så vi ska åka och hälsa på honom endera dagen. Dagen efter vi kommit fram spelade Ivan och gänget från Barnard Hill i Castries på ett party i ARC-programmet. Det blev ett glatt återseende.

Efter att ha varit på alerten dag och natt i tre veckor kan vi nu koppla av och njuta av solen och värmen!