En sväng runt öarna under vinden

Torsdagen den 4 december kl. 16 kastade vi loss från bryggan i Coral Cove Marina och styrde mot Boca de Monos och vidare mot Prickly Bay på Grenada. Vi hade bra vind och gick mellan de två oljeborrtornen de 90 sjömilen och anlände vid 13-tiden på fredagen. Inklareringen gick utan problem, men det brukar den göra på Grenada. Prickly Bay var sig likt utom att det hotell som var under byggnad sist vi var här i början av 2007 nu var färdigt. Den enda moderna byggnaden i den lilla byn.

Vår plan var att segla norrut genom öarna till Sint Maarten och sedan västerut till Jungfruöarna och sedan tillbaka till Trinidad i mitten på januari. Eftersom vi varit på Grenada, Grenadinerna, St.Vincent och St.Lucia på senare år beslöt vi att försöka segla direkt från Grenada till St.Lucia. Redan på eftermiddagen den 6 december drog vi upp ankaret och gav oss iväg. Väster om Grenada fick vi sällskap av ett stort stim delfiner som lekte runt Kaiso. Det är alltid en fröjd att se dem hoppa upp och dyka under bogen ofta parvis eller flera i perfekt formation. Rullen till genuan hakade upp sig och Anna fick sig en rejäl dusch när hon var framme i stäven och fixade det hela. Vi seglade med revad stor och revad genua i den friska nordostliga passaden väster om Grenadinerna och St.Vincent. Nästa dag inser vi att vi inte kommer att hålla upp till St.Lucia och beslöt att gå till Fort de France på Martinique som ligger lite mer västerut. Vi passerade alltså samtliga öar i Windward Islands och gick direkt till den nordligaste av dem.

Klockan 2 natten till måndag 8 december letade vi oss in i mörkret i bukten vid Fort de France och ankrade utan problem vid Anse Mitan i södra delen av bukten. När vi vaknade på morgonen såg vi att omgivningarna inklusive ett stort hotell raserats och blåsts ut av en orkan. Det var inget trevligt ställe att ligga på så vi flyttade över bukten till norra delen där staden ligger och ankrade utanför Fort Louis vid en annan svensk båt Merengue. Martinique liksom de övriga franska västindiska öarna är formellt en del av Frankrike, så vi var nu i Europeiska Unionen. Inklareringen hade fransmännen förenklat så den gjordes på en dator i skeppshandeln utan att man behövde besöka tull och immigration. Stor skillnad mot krånglet när man ska klarera på Trinidad med många blanketter och karbonpapper mellan kopiorna. Fort de France är en trevlig småstad med smala gator och många kreolska hus med balkonger med gjutjärnsräcken. Det franskkreolska köket och vinerna är suveräna fast priserna ligger på dubbla nivån mot på Trinidad särskilt som kronans värde sjunkit ordentligt mot euron. I kvällningen passerade vi Merengue med jollen och fick en pilsner och lite prat. Det var en charterbåt med skeppare och tre svenska gäster ombord.

På tisdag morgon fick vi radiokontakt med våra vänner Ove och Rosemarie på Balder som var på väg mot Fort de France. Dagen därpå kommer dom och vi bjuder på sundowner på Kaiso vilket dom sedan gengäldar med ostbricka och vin på Balder. Vi utforskar stan i ett par dagar och besöker marknad, bibliotek, musikskola etc.

Fredag 12 december kl. 3 på morgonen skulle ankaret upp för att vi skulle hinna de 70 sjömilen till Portsmouth i nordändan av Dominica innan solnedgången. Men det var svårt att få upp ankaret. Det satt riktigt fast och när vi så småningom kört loss det med motorn kom ett stort korallblock upp med det. Vi fick släppa ner det igen, men efter diverse manövrar lossnade blocket och vi fick upp ankaret och kunde styra ut ur bukten. Men ankarspelet hade fått sig en knäck och har krånglat sedan dess. Vinden var dålig utom i sundet mellan öarna. Vi fick gå en hel del på motor i lä av vulkantoppen Mont Pelé på Martinique och sedan de höga bergen på Dominica. Redan vid klockan 15 gick vi i ösregn in i Prince Rupert Bay utanför Portsmouth och ankrade i norra delen av bukten. Anna fick skjuts av en "boatboy" till tull och immigration som låg en bra bit söderut. Mot betalning förstås. Vi var nu i Leeward Islands - Öarna under vinden.

Boat boys på Dominica var tidigare en pest. Det var killar i rangliga båtar eller bara på en bräda som kom utpaddlande och erbjöd diverse tjänster. En del av dom stal vad dom kunde komma åt. Nu har dom organiserat sig och rensat ut rötäggen och skaffat någorlunda ordentliga båtar och några har t.o.m. VHF-radio. Annars var Portsmouth faktiskt sig likt. Det var inge stora skillnader jämför med vårt första besök 1969 med Lady Day och besöket 1992 med Zina. Samma små kåkar längs den palmklädda beachen. Dominica är den fattigaste ön i Små Antillerna vilket märks på många sätt. Det är också den enda ön där en liten grupp karibindianer finns kvar uppe i bergen. Efter att ha vandrat genom byn till bron över Indian River där vi åkte upp i vår jolle 1969 tillsammans med vår 13-årige boatboy kallad Good Friday och fångade krabbor som vi sedan kokade ombord. En krabba smet ut i båten och gjorde mystiska ljud på nätterna. Det tog flera dagar att hitta den.

Efter att ha provat den lokala varianten av roti hos en indisk dam som hade ett litet matställe med tre bord frågade vi en kille om han kände Good Friday. "Javisst", sa han, "alla känner Friday. Han brukar hålla till i en rumshop därborta i slutet på den här gatan." Vi gick dit och mycket riktigt där var Good Friday. Han kände genast igen oss. Ett glatt återseende som firades med rom och cola. Vi hade ju träffats 1992 också. Sedan 1992 hade han seglat på charterbåtar bl.a. till Medelhavet och hamnat i Frankrike där hade gift sig med en fransyska. De hade två barn ihop. Men Friday trivdes inte utan kom tillbaka till Portsmouth, Dominica. När vi hade kommit tillbaka ut till Kaiso så kom Good Friday ut med en kasse med frukt av olika slag: apelsiner, lemon, guava, två torra kokosnötter som fortfarande när detta skrivs är oförbrukade. Det är svårt att få upp en kokosnöt som Povel Ramel påpekat. Vi satt och pratade tills solen gick ned och Friday fick lift med en kompis till stranden.

Söndagen den 14 december gick vi tidigt mot Point-a-Pitre på Guadeloupe. Vidrodret Mona styrde säkert som vanlig och det var bara att åka. Vi pratade som många andra morgnar med svenska radioamatörerna SM5DXJ Mats och SM4DLS Gustav som tillsammans med dansken OZ8YW Helge håller i det dagliga radionätet mellan seglande skandinaviska radioamatörer över hela jorden. Vi har också ett radionät kl. 8 på morgonen mellan svenska båtar i Västindien som Lasse på Charlotta håller i. Så vi håller reda på varandra och vad som händer på olika håll. Vi kommer fram till Point-a-Pitre redan vi middagstid. Vi gör ett misslyckat försök att ankra vid ruinerna av den gamla sockerfabriken som var igång när vi kom in här i mörkret en marsnatt 1969. På morgonen var hela båten täckt av sotflagor från fabrikens skorsten. Nu är det för många år sedan, i varje fall före 1992, slut med sockertillverkningen här. Men fabriken har tydligen släppt ut så mycket skit i vattnet att det bara var lös dy på botten som ankaret inte fick fäste i. Vi fick istället ankra innanför revet väster om infarten. Där låg också bekantingen från Fort de France Merengue. Inte långt från vår ankingsplats låg en sandbank med en strandad båt på. Vi kom ihåg att vi var på den banken och badade 1969 och att Åsa försökte paddla en liten kanot då. Hon lyckades ganska bra fast hon bara var två och halvt år.

En ny fin marina med många platser och dyra avgifter låg nu på andra sidan infarten. Vi låg kvar för ankar och körde med jollen in till marinan. Det kostade inget. Vi klarerade in på måndagen i marinan och åt en god lunch på restauranten Le Pirate. Lambisallad (lambi eller på engelska conch är en stor snäcka, som chilenarna kallar loco, med gott kött i) med rosévin. Sedan promenerade vi in mot stan och stannade vid det lilla varv där vi tog upp Lady Day för bottenmålning 1969. När vi var här 1992 var det samma familj kvar på varvet och dom kom ihåg "le petit bateaux varni" ("den lilla fernissade båten", fernissade båtar fanns och finns inte i Västindien). Nu fanns familjen inte kvar. Slipen var igång men verkstaden hade blivit restaurant. Vi tog en "ti pounch", Guadeloupes specialdrink av vit rom, krossad lime och sockerrörsjuice, och pratade lite med folket i restauranten. Sedan gick vi vägen in mot stan. Det var sig ganska likt utmed vägen och i centrala delarna av stan även om en del nya byggnader tillkommit. Vi besökte bl.a. Henri Debs' skivaffär där vi 1969 köpte så många EP-skivor med lokal musik inspelad i Debs' studio. Nu köpte vi några CD med återutgivningar av Debs' produktion. Vi tar en ti pounch också på vägen tillbaka till marinan och jollen. Dagen därpå tar vi det lugnt, kollar mail och bank på internet och äter i marinan, badar. På kvällen gick vi för motor till bron över kanalen som går tvärs över Guadeloupe. Det är två broar över kanalen och dom öppnas bara en gång om dan kl. 5 på morgonen. Så det blev att sätta väckarklockan.

När vi ska dra upp ankaret i mörkret på morgonen så strejkar ankarspelet och vi fick dra upp ankaret för hand för att hinna till broöppningen. Väl igenom första bron gällde det att hålla sig i den smala djuprännan i kanalen. Vi har sällskap med en fransk båt. Efter andra bron fastnar den i dyn, men lyckas ta sig loss. I gryningen går vi ut bland korallhuvudena i Lambis-revet norr om Guadeloupe. Efter några sjömil navigerar vi lite fel och fastnar på ett korallhuvud vid den lilla holmen Ile de Coca. Den franska båten som följt efter oss drar loss oss. Anna dyker och lyckas få loss bogserlinan som fastnat i rodret innan vi driver på grund igen. Vi kan gå i lä av revet och ankra för att inspektera båten. Fransmännen ankrar också. Inga synliga skador inuti eller utanpå, när Anna dyker och kollar. Vi äter frukost, får igång ankarspelet, vinkar adjö till fransmännen och drar iväg för motor genom öppningen i revet innan vi hissar segel och sätter kurs mot Gustavia, 125 sjömil bort, på den gamla svensk kolonin St.Barthélemy eller St.Barths, som ön kallas till vardags. Vi lägger ut ett drag för att få fisk, men får inget på hela dagen. Vi seglar i lovart om den aktiva vulkanen på Montserrat, som sänder en tjock rökpelare upp mot himlen. I lä om ön riskerar man att få båten full av het aska.

Vi gör god fart och klockan 9 morgonen därpå ankrar vi utanför Gustavias hamninlopp nedanför Fort Oscar. Under inseglingen hittade vi två flygfiskar på däck, så det blev stekt fisk till frukost trots allt. 1969 var vi här i februari på karnevalen. Det finns en inspelning av karnevalsmusiken på dubbel-LP:n Musik från Små Antillerna med inspelningar gjorda under seglingen i slutet av 1960-talet. St.Barths är den ö som förändrats mest av alla öarna. 1969 låg vi ensamma i hamnen och var de enda utlänningarna på Maurius Stackelbergs hamnbar Le Select på Östra Strandgatan. Då bodde 2300 personer på ön, de flesta fattiga vita fiskare, många analfabeter. Idag har de flesta av dessa sålt sin mark på ön till folk från USA och Europa och flyttat till andra öar. Tomtpriserna är lika höga som i Paris och Gustavia är fullt av märkesbutiker och folk som vi började kalla "The Glitterati". I hamnen ligger lyxbåtar som betalar skyhöga hamnavgifter. Vi var beredda på det hela för förvandlingen hade redan börjat när vi var här senast 1992. När vi klarerade in fick vi veta att vi måste betala 8 euro per dygn för att ligga på ankare utanför hamnen. Senare blåste det upp och vi började dragga. Vi lade oss på en boj. Något skulle man väl ha för pengarna.

Le Select fanns kvar fast i huset bredvid det där baren låg tidigare. Det huset var postkontor 1969. Vi tog en öl och fick veta att Marius Stackelberg fortfarande lever. En av hans söner, Gary, driver Le Select nu. Han var 12 år 1969. Han kom inte ihåg oss, men han kom ihåg Åsa. Vi visste sedan tidigare var Marius bor, så vi gick dit dan därpå och hälsade på honom. Han satt och skrev julkort till svenska vänner i Gustavias vänort Piteå. Han kände igen oss direkt och vi satt i hans hus och pratade en bra stund om utvecklingens gång. Marius är nu 84 år. Han mådde inte så bra för tillfället och hade just kommit hem med en massa mediciner från ett besök hos läkare på Guadeloupe. Eddie, en annan av Marius söner, hade öppnat en restaurant, och vi åt en utmärkt middag där. Vi vandrade runt staden som är väl bevarad, gjorde ett besök på det lilla museet på Vanadisplatsen, besökte den andra fortfarande genuina hamnbaren på Västra Standgatan, sedan Le Select igen och efter ett par dagar kände vi några av de lokala stamkunderna. Väldigt få av glitterati-folket besökte dessa enkla barer. Vi var på Shell Beach, fortfarande fylld med miljoner snäckor av alla slag. Anna badade och Krister tittade på från strandbaren.

Tidigt måndag den 22 december drog vi upp ankaret och satte kurs mot St.Martin/Sint Maarten, en ö som trots att den inte är så stor är delad mellan Frankrike och Holland. Det sägs att fransmännen och holländarna tröttnade på alla strider om ön och bestämde att en fransman med en flaska vin skulle gå från västra stranden och en holländare med en flaska gin skulle starta samtidigt från östra stranden. Där de möttes skulle gränsen gå. Holländaren gick lite långsammare för gin är starkare än vin, så den franska delen blev lite större. Vi gick till Marigot, huvudorten på franska sidan, för att passera genom bron in i Simpson Lagoon, där man ligger helt innesluten av sandrevlar mellan Marigot och den holländska huvudorten Philipsburg. Holländarna har också en kanal in till lagunen med en bro över, som egentligen ligger närmare St.Barths, men dom tar betalt för passage genom bron, vilket inte fransmännen gör. Efter att ha legat för ankare någon timme utanför bron gick vi in vid broöppningen 14:30. Det är grunt på många håll i lagunen, så man måste hålla sig i de muddrade lederna. Vi ankrade i lä om den lilla holmen som alla kallar Explorer Island men som heter Gros Ilet på sjökortet mitt på gränsen mellan Frankrike och Holland. Vi räknade ut med hjälp av GPS:en att ankaret låg i Frankrike och båten i Holland.

Vi hade haft mejlkontakt med P.G. och Margareta på Swedish Lion. Dom har sålt båten och köpt en lägenhet på franska sidan, men dom använder fortfarande sitt gamla båtnamn för VHF-radiokontakter. När vi kommit i ordning så ropade vi på dom på VHF kanal 16 och dom svarade. Efter en stund kom dom farande i sin jolle och vi bjöd på en sundowner. Dom berättade att de svenska seglarna skulle har knytkalas på julafton på restauranten vid Turtle Pier på holländska sidan där flera svenska långliggare hade sina båtar. Dagen därpå tog vi jollen in till Marigot och klarerade in. Det var en trevlig stad med mycket fransk atmosfär.

Kl. 16 svensk tid efter Kalle Anka på julafton ringde vi hem där alla var samlade hos Eric inklusive Kristers syster Ingrid och hennes dotter Kia med man Ted och deras lilla dotter Isa. Åsa var inte där för hon höll på att griljera julskinkan i sitt hus tvärs över gården, så vi ringde till henne också. Vi hade köpt en rejäl färdiglagad julskinka i Gustavia, så vårt bidrag till julbordet på Turtle Pier var självklart. Vid 15-tiden lokal tid, d.v.s fem timmar senare än i Sverige, samlades ett ganska stort gäng svenskar på Turtle Pier, där restauranten ligger på bryggan. Några av dem hade vi träffat förut och andra hade vi haft radiokontakt med, men det var också många nya bekantskaper. Någon hade tagit med en TV med DVD-spelare, så Kalle Anka visades klockan 15. Alla kände sig som hemma. På julbordet i ett hörn av restauranten fanns vår skinka, köttbullar, Janssons frestelse, vörtbröd och mycket mer. Och brännvin förstås. Öl köpte vi i restaurantens bar. Anna ledde förstås sjungandet av nubbevisor. Dom väckte en del uppmärksamhet bland restaurantens övriga gäster. Under aftonens gång anslöt sig yachtisar av andra nationaliteter till vårt gäng. Ny mat kom på bordet hela tiden, så man blev ganska mätt. När vi så småningom skulle åka den ganska långa vägen tillbaka till Kaiso körde vi vilse i mörkret på lagunen och kom till fel holme, men vi kunde orientera oss och hitta rätt till slut. Det blåste stark "julvind", som det brukar kring jul här, så vi blev ganska blöta i motsjön. Men det var bara att duscha av saltet när vi väl var ombord.

På juldagen var vädret lugnare, bra torkväder för sköljda kläder. Vi tog det lugnt och åt rester av julbordet som vi fått med oss. På annandagens kväll åkte vi in till Turtle Pier och träffade stora delar av svenskgänget igen inklusive P.G. och Maggan. Dagen därpå när vi skulle ladda batterierna lägger elen till startmotorn av. Vi hittar något glapp vid säkringsboxen, och får igång det hela, men glappet bestod hela resten av seglingen, så vi fick i fortsättningen starta motorn i god tid innan den verkligen behövdes. Vi har två solpaneler, men den ström dom levererar räcker inte riktigt om vi har kylskåpet på. Vi tog en lokal buss in till Philipsburg och gick på stans två långa gator utmed stranden Front Street och Back Street. Vi gick på Internetcafé och handlade. Två kryssningsfartyg låg på redden när vi åt på en restaurant med utsikt över bukten. På franska sidan används euro som valuta. På holländska sidan används både US dollar och nederländska västindiska guilder, en valuta som bara gäller på holländska öarna i Västindien. Det gällde att kolla så att man inte fick växel i västindiska guilder när man betalade med US dollar. På söndagen var vi ombord och läste, men åkte in till Happy Hour på Turtle Pier och åt en god middag med seafood. Sa adjö till våra svenska kompisar i båtarna vid bryggan.

Måndag morgon 29 december blåste det ganska bra. Vi flyttade Kaiso och ankrade närmare Marigot för att åka in och klarera ut. Vi vågade dock inte lämna båten bägge två eftersom det var risk för draggning, så Anna fick åka in ensam. Passpolisen i Marigot kom ihåg mig, så det blev inga problem med utklareringen fast jag inte var med. Förmodligen hade vi varit olagligt i Holland eftersom vi inte klarerat in där. Sedan gick vi ut ur lagunen vid broöppningan kl.14:30 och seglade mot British Virgin Islands över Anegada Passage. Vi gör vatten med vattenmakaren som förvandlar saltvatten till dricksvatten. Vattentanken hade blivit ganska tom.

Vindrodret styr utan problem hela natten trots ganska stökig sjö in på styrbord låring. På morgonen pratar vi med Lasse på Charlotta på radion och rapporterar all väl vid angöringen av B.V.I. mellan Salt Island och Peter Island. Vårt mål är det lilla ön Jost van Dyke, där vi tänkte fira nyår på Foxy's Tamarind Bar på sandstranden och träffa Foxy och andra gamla bekanta. Vi träffade Foxy första gången 1968 då han just öppnat sitt lilla ställe. Han är en utmärkt calypsonian och finns med på dubbel-LP:n Musik från Små Antillerna med inspelningar från seglingen 1968-69. När vi ankrat åker vi iland och finner passkontoret precis i samma hus vid bryggan. Till vår besvikelse möter vi inte Her Majesty's Officer Albert Cinnary på kontoret. Han var öns tjänsteman och skötte allt och var även lärare på skolan. 1968 kom han ut till Lady Day när han såg vår gula karantänsflagg och drack en öl medan han fyllde i papper och stämplade pass. Men nu fick vi veta att han dött för ett år sedan. På kontoret fanns istället två damer, den ena passpolis och den andra tullare. Nu var hela viken fylld av båtar så dom kunde knappast åka ut till varje båt och än mindre ta en öl på varje båt. Efter inklareringen gick vi på den lilla vägen längs stranden till Foxy's. Stället har blivit mycket större, men var sig ändå ganska likt. Foxy var där och vi pratade om skillnaden mellan nu och då. Nu hade han en massa anställda. Då var det bara han och hans mamma som skötte allt. Nu fick han hyra orkestrar och DJs. Då sjöng han själv med komp från kompisarna. Det var jam session varje kväll. Anna var med på blockflöj som Foxy sedan bytte till sig mot ett conch horn (snäcktrumpet). But no more... Foxy hade fått något problem med halsen och läkaren hade rått honom att inte sjunga.

På nyårsafton var det proppfullt med folk på Foxy's. Han hade två band och en DJ som spelade. Stämningen var hög, men trevlig och avspänd. Polisen hade tagit av uniformen och gick omkring i shorts och en T-shirt som det stod "Practise safe sex, fuck yourself" på. Drinkarna blev allt billigare ju senare det blev. Den första rom och colan betalade vi 9 US dollar för. Den sista kostade bara 5 dollar. På nyårsdagen lämnade vi alla båtarna i Great Harbour och gick på motor de få sjömilen till sundet vid Little Jost van Dyke. Vi tog en långpromenad och kollade in en naturlig bubbelpool. Dyningen kom in i en öppning mellan två klippor och skapade strömmar och bubblor i den lilla bassängen innanför öppningen.

Nästa dag vände vi stäven söderut. Jost van Dyke var den nordligaste punkten på denna tur. Vi gick genom Soper's Hole ner till Dead Man's Bay på Peter Island innanför ön Dead Man's Chest, känd från sången "Femton gastar på Död Mans Kista". 1968 låg vi mycket innanför ett fint korallrev i Sprat Bay strax väster om Dead Man's Bay. 1971 när vi seglade här igen hade en norsk redare börjat bygga en resort i Sprat Bay och bl.a. byggt en betongpir på korallrevet! Nu var här en jätteanläggning för lyxbåtar och lyxturister. Den fina palmklädda stranden hade blivit som en trädgård med planterade växter av olika slag. De rika amerikanarna som hyrde bungalows på stranden skulle bara veta att Krister vacklade fram på denna strand i december 1968 inlindad i aluminiumfolie spelande monster i en filmupptagning för Beatles bolag Apple med Yoko Onos f.d. man Tony Cox som regissör. Men det är en annan historia.

Vi lämnade Peter Island och styrde mot Cruz Bay på St.John i U.S. Virgin Islands, som från 1600-talet till 1917 hette Danska Västindien och var dansk koloni. Det var ont om ankarplats och vi fick ankra på bara 2 meters djup strax innanför ett rev. Ny inklarering, denna gång till U.S.A. Vi har visa för U.S.A. giltiga ända till 2018 stämplade i våra pass så det var inga problem. Vi promenerade omkring i den lilla stan och hamnade på en rum shop med det lokala lördagsgänget. Där rådde total språkförbistring med spanska, franskkreolska och pidginengelska om varatannat. Kaiso låg kvar på sitt ankare över natten, så vi beslöt att ta bussen till andra sidan ön. Vi hade tagit redan på att den gick varje timme, men när vi kom i land så visade det sig att den bara gick varannan timme på söndagar, så vi gick en promenad längs stranden för att fördriva den extra timmen. När vi hade gått en bit tittade vi ut mot Kaiso och såg att hon draggade mot revet. Full fart tillbaka till jollen och ut mot Kaiso. Innan vi hann fram hade besättningen på en katamaran som låg intill Kaiso gått ombord, dragit upp vårt ankare och bogserat Kaiso i säkerhet. De sa att hon slagit i botten ett par gånger i dyningen, men inget allvarligt. Vi tackade för hjälpen och försökte ankra om på en säkrare plats, men hittade ingen. Eftersom det ännu var tidigt på dagen beslöt vi att lämna Cruz Bay och gå till Charlotte Amalie på St.Thomas. Där ankrade vi strax före kl.16 på säkra 9 meters djup. Vi tog jollen in till marinan, men den var bara för folk på megayachter och kryssningsfartyg, så vi åkte ut igen till Kaiso.

Måndag 5 januari gick vi runt i Charlotte Amalie på Dronningens gade och andra gator. Staden är väl bevarad med trånga gränder mellan de f.d. packhusen som nu var fyllda med juvelerarbutiker och boutiquer för märkeskläder. Vi gick till French Town på buktens västra sida där vi 1968 legat vid en brygga ägt av Dick och Marianne Avery. Marianne är svenska och deras då 10-åriga dotter heter Ingrid. De små husen i French Town var kvar men där Avery's brygga legat var det en marina med många bryggor. Vi gick in i en affär och frågade efter Averys och killen i kassan slog upp deras telefonnummer i telefonkatalogen, men vi ringde aldrig. På den ganska långa vägen tillbaka till jollen besökte vi bl.a. synagogan, den näst äldsta i U.S.A. Golvet var täckt av fin sand som det vanligen är i karibiska synagogor. Varför vet vi inte. Vi satt en stund i parken bredvid musikpaviljongen där vi gjort inspelningar julen 1968 och tittade på statyn av Kristian IV.

Dan därpå gick vi in till sjömacken och tankade diesel. Det var den första sjömack vi sett sedan vi lämnade Trinidad. När vi åkt ut och ankrat igen ser vi virvlar och gult slam komma emot oss över fjärden. Ett jättestort kryssningsfartyg hade slagit back i maskin och rört upp vattnet i hela hamnbassängen. De ankrade båtarna åkte åt alla håll. Några slog ihop. Innan vi fattat vad som hänt kom en 45 fots skonare utan någon ombord drivande rakt mot Kaiso. Vi fick tag i bogsprötet och lyckades peta den akter om oss, men strax därpå drogs Kaiso in mot skonaren och vår akterlanterna gick sönder. Vi kämpade för att hålla den tunga båten från Kaiso. Folk på ett par båtar i närheten såg vår belägenhet och kom i sina jollar och hjälpte till. Skonarens ankarlina hade snott in sig i Kaisos roder. Anna hoppade i vattnet och försökte få loss den men lyckades inte. Då hoppade en av killarna som kommit till undsättning i och lyckades få loss linan och Kaiso kom loss. Någon hade ett telefonnummer till skonarens ägare som så småningom kom ut och tog hand om båten. Den hade vid det laget snott in sig i ytterligare en båt. När de lämnade skonaren igen hade de lagt ut så mycket ankarlina att den for omkring över ett stort område. Vi flyttade Kaiso bort från det farliga området. Kuggstången på vindrodret hade vridits ur kuggläget, så vi fick skruva isär det hela och reparera det. Lanternan på akterpulpit kan vi vara utan eftersom vi har en i masttoppen också.

Onsdag den 7 januari seglade vi till Christiansted på St.Croix och hittar en ankarplats nära jollebryggan, vilket visade sig vara bra eftersom vår utbordare till jollen vägrade starta så vi fick ro. Under seglingen till St.Croix kom en jättevåg just som Anna lagade mat och all maten flög ur kastrullen och hamnade på golvet. Kastrullen stod kvar fastklämd på spisen. Som tur var hade Anna en sele fäst vid spisen runt midjan, så hon flög inte iväg. Christiansted var huvudstaden i Danska Västindien. Stan domineras av Fort Christian. Många av byggnaderna i stan är från 1700-talet i klassicistisk stil, allt präglat av den tid då "sugar was king" och detta var en rik stad. Hamnen är trång innanför ett korallrev som man får leta sig igenom. Här kan inga kryssningsfartyg komma in, så den lilla stan är inte alls kommersialiserad som Charlotte Amalie. Stan känns fortfarande väldigt dansk och vi lärde känna hela stan. Vi tog också bussen till öns andra stad Fredriksted, som är ännu mindre och med fler trähus men f.ö. med samma danska atmosfär. Vi åt på en rum shop och pratade med ägarinnan Audrey och andra. Vi undviker vanligen turistställen och försöker hitta platser där den lokala befolkningen håller till.

Det finns tre större öar i U.S. Virgin Islands: St.John, St.Thomas och St.Croix. De är inbördes ganska olika. St.John ägdes tidigare av familjen Rockefeller och är nu till större delen en nationalpark. St.Thomas är centrum för affärer, utbildning och politik. St.Croix är fortfarande präglad av plantager och jordbruk. St.John har högertrafik medan man på St.Thomas och St.Croix kör på vänster sida av vägen med ratten på vänster sida precis som i vi gjorde i Sverige före högertrafikomläggningen. Vi undrar om man gör det på någon annan plats i världen?

Måndag 12 januari klarerar vi ut från U.S. Virgin Islands för att segla till Trinidad över 500 sjömil bort. Väderleksrapporten förutspådde ganska frisk passadvind. När vi seglade ut från Christiansted följde vi öns västra sida i lä för vinden. När vi lämnade den läande kusten växte vågorna snabbt och blev branta. Det blåste kuling. Vinden var ostlig och vi hade kryssbog mot Trinidad. Det blev en ganska stökig segling där man blev översköljd med vatten så fort man lämnade skyddet från sprayhood för att justera vindroder m.m. Kaiso gick fort och det blev ordentliga smällar när hon stångade mot sjön. Detta trots att vi inte hade storseglet uppe utan seglade endast med revad genuafock. Det kom in vatten i båten på olika håll bl.a. genom mastgenomföringen i rufftaket, så det var ganska blött kan man säga. Linorna till vindrodret nöttes i blocken och vi fick reparera det. Efter två dygn vred vinden lite på nord och minskade något så vi beslöt att gå till Grenada och ta en paus där. Vi kom till Prickly Bay, Grenada, efter tre dygn och två timmar. Medelfarten hade varit 5.9 knop under de 435 sjömilen. Så fort gick det med bara revad genua!

När vi kom till Prickly Bay kom Lasse och Inger på Charlotta med en kylväska med öl och mackor, så vi kände oss välkomna. Vi hade haft kontakt med dom på kortvågsradion varje morgon under seglingen liksom med våra radioamatörkompisar Mats och Gustav i Sverige och Sylvia och Arne ombord på Chiguitita som var på väg över Atlanten från Kanarieöarna mot Trinidad med en strejkande motor. Vi gick snart och lade oss och sov gott.

Nästa dag fick vi torka upp vattnet i båten och skölja kläder. Som tur var hade vi fint torkväder. På kvällen kom Lasse och Inger över på en R&C (rom och cola) och vi beslöt att göra en långpromenad nästa förmiddag. Det gjorde vi och gick i tre timmar på olika småvägar och kollade in vikar öster om Prickly Bay och vid Hog Island. På kvällen åt vi middag tillsammans med Lasse och Inger på restauranten The Big Fish i västra delen av Prickly Bay.

Söndag 18 januari kl.17 lättade vi ankar och seglade mot Trinidad. Det blev en lätt segling i c:a 8 m/s vind över natten och vid kl.11 på måndagen förtöjde vi vid tullbryggan i Chaguaramas. Vi försökte hitta en ledig boj, men det fanns ingen. Vi vill inte ankra här för Chaguaramas var tidigare amerikansk flottbas och det ligger allt möjligt skrot på botten. Vi fick en plats på bryggan i Coral Cove Marina. Det kostar 175 kr per dygn men det finns pool, el, toaletter, duschar och andra bekvämligheter. Det var bryggplatsen intill den där vi låg innan vi gav oss av på vår rundtur. Så cirkeln var sluten efter en total sträcka på 1253 sjömil.