Tillbaka i Cartagena de Indias

21 oktober – 10 december 2011

Fredagen den 21 oktober anlände vi till Cartagena efter att ha tagit upp ”hemmabåten” Betula (se http://www.kaiso.se/betula.html ) och täckt henne för vintern. Nu var det dags att ”höstrusta” Kaiso. Manzanillo Marina har några rum som dom hyr ut och vi flyttade in i ett av rummen. Det är skönt med air condition medan man vänjer sig vid den 30-gradiga värmen. Kaiso hade klarat sig bra, fast presenningarna vi satte dit när vi lämnade hade blivit sköra och blåst sönder. Vi gjorde i ordning Kaiso, kopplade in gas, el och vatten, la alla dynor på plats etc. Som tur var fanns inget mögel. Efter ett par dagar flyttade vi över till Kaiso. Vi fick hjälp med att polera båtsidorna och att lämna genuafocken till segelmakare som fixade trasiga sömmar. Botten målades av Anna. Den 4 november var det dags för sjösättning. Vi hade bråttom iväg eftersom planen var att under vintern segla via Panama, Cayman Islands, Kuba, Dominikanska Republiken och Puerto Rico till Trinidad. Men ödet ville annorlunda.

Direkt efter sjösättningen lämnade vi Manzanillo Marina och gick för motor i den trånga leden mot Club Nautico. När vi just lämnat de trängsta passagerna larmade motorn för överhettning. Som tur var hade vi just kommit ut på lite friare vatten och vinden var ganska svag. Genuafocken packades upp ur säcken och sattes. Vi seglade sedan på den till ankringen vid Club Nautico utan större problem. Vi kollade impellern till sjövattenpumpen, men den var OK och vi kunde köra motorn för att ladda batterierna utan något larm. Mystiskt!

När vi pumpat upp jollen och sjösatt den lossade limmet på flera ställen. Vi pumpade upp vår lilla reservjolle, la den sönderfallande ordinarie jollen i denna och fick hjälp av PG på svenska båten Tarona att bogsera in ekipaget till jollebryggan vid Club Nautico. Det var en rad helgdagar eftersom Cartagena firade att det var 200 år sedan staden befriade sig från spanjorerna som andra stad i Latinamerika (Caracas var den första). Vi fick dock tag på en kille som hette Jorge som lovade att reparera jollen. Dagen därpå skulle Anna ro in med reservjollen. Då föll även denna sönder i sina beståndsdelar. Anna samlade ihop delarna och band samman dom med förtöjningslinan och simmade sedan in till jollebryggan med det hela på släp. Jorge tog hand om jollen och redan samma eftermiddag fick vi tillbaka den hoplimmad. Vi vågade nu sätta utombordsmotorn på reservjollen och åka in för att gå på happy hour på pizzerian Pancho y Guillo där seglare från när och fjärran samlas varje onsdag kl.18. Där träffade vi flera gamla bekanta som svenske läkaren Johan med sin colombianska fru Vicky och två små söner, P.G. och Victoria från Tarona m.fl. Club Nautico har gradvis förfallit och kallas numera Club Not av seglarna.

Så småningom fick vi också tillbaka den stora jollen. Jorge hade följt med som besättning på en charterbåt och var inte kvar. Jollen levererades av hans kompisar. Den läckte både vatten och luft, men gick ändå att använda. Nu började utombordaren krångla. Efter hjälp av utbordardoktorn Jaimelito gick motorn igång, men redan nästa dag var det stopp igen. Jaimelito kunde konstatera att det var en spricka i den inbyggda bensintanken och att det kom in vatten i bensinen när det regnade. Vi trädde en plastpåse över motorn när vi inte använde den och sedan funkade den även om det regnat. Den påsen fick vi trä på och av motorn hela säsongen eftersom vi inte fick tag i någon ny bensintank.

I samband med firandet av 200-årsjubileet av befrielse från spanjorerna var det fest i stan i flera dagar med mycket blåsorkestrar och karnevalståg. Vi var förstås inne i gamla stan och tittade på allt detta ihop med P.G., bl.a. med god utsikt från fästningsvallarna på ett av forten. Vid dagliga besök på mataffären Carullas internetcafé kunde vi hämta email, kolla nyheter, väderleksrapporter m.m. Vi hade också kontakt via kortvågsradion med svenska båtar runt om i Västindien och svenska radioamatörerna SM5DXJ Mats och SM4DLS Gustav samt danske meteorologen OZ8YW Helge som passar frekvensen 14325 kHz två gånger om dygnet.

Den 25 november gav vi oss av från ankringen. Motorn hade snällt gått och laddat batterierna, så vi trodde överhettningen berodde på något tillfälligt stopp i kylvattentillförseln. Men vi kom bara några sjömil på väg så gick larmet. Vi fick åter segla tillbaka till ankringen. Dagen därpå fick vi tag i mekanikern Elvis, även kallad El Profe, men nu var det lördag och han kunde inte komma förrän på måndag. Kristers 70-årsdag firades i lugn och ro ombord. När Elvis kollade motorn hittade han inga fel. Vi fick rådet att köra runt någon timme och kolla. Ankaret upp och efter mindre än en timme motorlarm igen. Nästa dag plockade Elvis isär kylvattensystemet och tog med sig värmeväxlaren för rengöring. Den rengjorda värmeväxlaren monterades tillbaka några timmar senare. Ny provtur. Nu verkade det hela funka och motorns temperatur höll sig på 78 grader. Men kylsystemet hade fått några läckor, som åtgärdades nästa dag. Vi bytte också för säkerhets skull de två bränslefiltren.

Vi var nu ändå inte så säkra på att motorn skulle fungera att vi vågade segla mot Panama. Istället gjorde vi en tur till lagunen Cholón c:a 20 sjömil söder om Cartagena där vi varit ett par gånger tidigare på året (se förra rapporten). Vi hade ett par sköna dagar med bad och fick igång vattenmakaren. Vattnet i Cartagena är för skitigt för bad och vattenmakning. På tillbakavägen till Cartagena fick motorn en ordentlig test när vi gick i frisk motvind nästan hela vägen. På fjärden innanför sundet Boca Chica upp mot Cartagena flöt massor med små öar av vass och annat som förts ut av regnet från mangroveträsken. Plötsligt vibrerar Kaiso kraftigt. Vi hade fått något av allt detta skräp i propellern. Vi stoppade den och slog back och sedan var det hela borta. Allt verkade OK.

Tillbaka i Cartagena kontaktade vi vår agent Manfred för att klarera ut. Man måste ha en agent som sköter klarering i Colombia. Det vanliga är ju annars att man gör det själv. Utklarering tar ett par dagar. Det är mycket pappersexercis. Manfred tar 600 kronor för besväret men det är ganska skönt att slippa konfronteras med alla enbart spansktalande myndighetspersoner.

Nu var vi en månad försenade gentemot vår tidsplan, så vi beslöt att tillbringa resten av säsongen i Panama och ta upp båten i mars på Shelter Bay Marina i Colón.