Kuna Yala (San Blas), Panama
11
december 2011 – 28 januari 2012
Söndagen
den 11 december kunde vi till slut dra upp ankaret och styra mot El Porvenir,
huvudort i Kuna Yala, som San Blas-öarna och kuststräckan innanför dem officiellt
heter. Fram till oktober 2011 hette området Kuna Yala. Då ändrades stavningen
av kuna-indianernas språk så att k ersattes av g och det blev officiellt Guna
Yala. Men denna stavningsreform verkar inte ha fått något större genomslag i
praktiken ännu. Fortfarande är den vanligaste stavningen Kuna Yala även på de
officiella dokument som utfärdades när vi klarerade in, så nedan används
stavningen Kuna Yala. 1925 gjorde kuna uppror mot Panamas regering. De var
ganska framgångsrika och det hela ledde till att de fick visst självstyre i
området. Kuna Yala består av en skärgård utanför Panamas karibiska kust med c:a
380 öar varav ett 50-tal är obebodda, samt kusten innanför dessa öar.
Kuststräckan är drygt 100 sjömil lång, så det är ett stort område. När man
enbart talar om öarna används ofta beteckningen San Blas även av kuna.
Det
blev en lite konstig seglats med övervägande ganska svaga vindar från lite
olika håll eller ingen vind alls och åska och regn periodvis. Vi hade ingen
brådska. I början kom vi med motvind in i Caribbean counter current som går mot
nordost vid Colombias västkust, så det var ganska motigt med 2 knops motström.
Vi slog mot nordväst och kom ur motströmmen. Sedan låg vi tidvis och drev utan
vind i svag medström. Vi ville inte köra motorn för mycket för vi hade kollat
oljan i drevet och det var vatten i den som vi troligen fått in när vi fick en
mangroveruska i propellern (se förra rapporten, vi bytte senare olja i drevet
några gånger och inget nytt vatten kom in). Efter tre dygn närmade vi oss på
morgonen den 14 december San Blas-öarna. Vi hade under färden haft radiokontakt
med Sylvia på Chiquitita, som låg i Portobelo i Panama. Nu fick vi även
radiokontakt med Mats på Da Capo som var på väg från Portobelo till San Blas.
Han rådde oss att inte gå till El Porvenir utan till Chichime, en lagun mellan
två öar innanför ett korallrev som låg i vår väg innan El Porvenir. Mats var
själv på väg till Chichime. Vid 10 på förmiddagen letade vi oss in mellan reven
till Chichime med hjälp av Eric Bauhaus utmärkta seglingsguide för Panama. På
reven omkring såg vi vrak av båtar som inte gått rätt väg. När vi kommit in
lagunen var Mats redan där och kom i sin jolle och hälsade på. Vi hade seglat
235 sjömil på drygt tre dygn sedan vi lämnade Cartagena. Alltså ingen vidare
medelfart, c:a 3.2 knop.
Nästa
dag började med en squall med ösregn och vindbyar på upp mot 20 m/s i
gryningen. Vi började dragga. När Anna skulle ta upp ankaret fastnade
triplinans schackel i ankarvinschen och det gick inte att få loss. Vi använde
motorn för att inte gå på revet eller andra båtar som låg ankrade. Anna
försökte få upp ankaret för hand, men kättingen är tung. Hon fick hjälp av en
fransman som kommer över i sin jolle. Till slut låg vi tryggt förankrade igen,
nu med 60 meter kätting ute istället för de 30 meter vi hade förut. Vi fick
sedan höra att botten består av lös sand, så man måste ha mycket kätting ute.
Mats lämnade Chichime under dagen för att plocka upp chartergäster. Han liksom
många andra försörjer sig på att segla med äventyrsturister, ”backpackers”, i
Kuna Yala och mellan Kuna Yala och Cartagena. Någon timme efter att Mats lämnat
kom Peter med sin Amigo 30 Harmony inseglande i lagunen. Honom hade vi träffat
i Caragena i början av året. Peter har seglat i över tio år i dessa trakter.
Har är pensionär och tar inga passagerare. Vi bjöd Peter på sundowner ombord på
Kaiso. Medan vi satt med våra rom och cola i solnedgången kom vännerna från
Cartagena PG och Victoria inseglande med Tarona. Dom hade fyra franska backpackers
ombord som ska till Cartagena.
Vi
låg alltså innanför ett rev mellan två palmklädda holmar. Uchututupudummat och
Uchututupupipigua, där det ligger några hyddor av palmblad där kuna-indianer
bor. En av dom kom ut till oss i in kanot gjord av en urholkad trädstam och
erbjöd ett ganska stort skaldjur som såg ut som en jättegråsugga för tre
dollar. Vi kokte det. Köttet smakar som hummer fast lite godare. Bra ersättning
för julskinka! På Uchututupudummat har kuna en liten bar för seglare. Där kom
vi i närmare kontakt med öns kuna-familj och satt och drack öl och snackade med
svenskgänget. Egentligen är det förbjudet med alkohol i Kuna Yala, men det är
svårt att motstå möjligheten att tjäna lite pengar. Annars håller kuna fast vid
sin traditionella kultur. Det finns ingen elektricitet eller andra moderniteter
utom på några av de större öarna. Om någon gifter sig med en icke-kuna måste de
lämna Kuna Yala. Kuna på öarna försörjer sig på fiske och kokosnötter som dom
säljer till uppköpare. Varje kokosnöt har en ägare, även på obebodda öar, så
man får inte ta en enda nöt. Vi avstod även från att fiska i deras vatten. En
annan inkomstkälla är försäljning av molas, konstfärdigt sydda fyrkantiga
tygapplikationer som av kuna används som framstycke på kvinnornas dräkter.
Kvinnorna kommer ofta ut till ankrade båtar i sina urr, som de urholkade
trädstammarna heter på kuna, för att erbjuda molas till försäljning. Intill
hyddorna finns en grop där man samlar regnvatten. Färskvatten är under
torrsäsongen en bristvara. Det är inte alla som fattar detta. Några
amerikanskor gick och sköljde tvätt i en regnvattensgrop, vilket ledde till att
segelbåtar förbjöds att ankra vid ön där detta hände. Det är oftast ganska lätt
att gå omkring på öarna på stigar som kuna använder. Kuna har i princip
matriarkat. När de gifter sig flyttar mannen till hustruns familj och kvinnorna
bestämmer mycket i de råd som styr lokalsamhället.
Tarona
lämnade Chichime för att segla mot Cartagena. Vädret var ganska hårt och vi var
lite undrande. Tarona är ingen stor båt, 27 fot, och hade sex personer ombord.
Några dagar senare fick vi höra att Tarona förlist på ett rev utanför ön Tupile
de San Ignacio. Alla ombord lyckades simmande ta sig över revet in till ön där
de fick hjälp av de kuna-familjer som bodde där. Båten sjönk dock och det enda
de fick med sig var en ryggsäck med pass och lite pengar.
Under
den tid vi var i Kuna Yala var det ytterligare tre båtar som gick upp på rev på
olika håll, bl.a. på Sail Rock vid El Porvenir och ett rev vid Western Lemon
Keys. Det är alltså inte så lättnavigerade vatten men Stockholms skärgård är
mycket svårare att navigera i. De flesta långseglare kommer från ställen där
det inte finns någon skärgård och är inte vana vid navigation bland en massa
rev eller skär.
Efter
några dagar i Chichime seglade vi in till El Porvenir för att klarera in. Peter
med Harmony följde med. Han hade inga bestämda planer, så vi beslöt att segla
ett tag tillsammans. På så sätt fick en utmärkt guide som kunde de lokala
förhållandena. El Porvenir är visserligen huvudort i Kuna Yala, men på ön finns
bara en administrationsbyggnad och några få andra hus samt en landningsbana för
flygplan, som för tillfället var under ombyggnad och inte i bruk. Inklareringen
var en ganska omständlig procedur där vi måste besöka tre kontor: passpolisen,
hamnkapten och marinmyndigheten. Någon tull fanns inte. Papper fylldes i för
hand i långsam takt och det blev ganska dyrt, nästan 250 US-dollar. Det som var
dyrast var en 12 månaders cruising permit, som var obligatorisk även om man
inte skulle vara kvar mer än några månader och passpolisen bara beviljade
uppehållstillstånd för sex månader. Men vi hade blivit förvarnade om detta på
radionätet, så det var ingen större chock. Om El Porvenir knappast hade några
invånare alls så var grannön Wichumbhuala desto mer tättbefolkad med hus på
varenda plätt på ön. Den ligger inom jolleavstånd från ankringen vid El
Porvenir. Där finns bl.a. en affär och man kan köpa bröd av någon familj. Kuna
bakar ett litet, avlångt, gott bröd på en blandning av majsmjöl och vetemjöl.
Ingen av de två öarna är särskilt stor och man går lätt runt dom på mindre än
20 minuter. Ibland kommer små kryssningsfartyg, men dom är ändå större än El
Porvenir och alla passagerare kan inte gå iland samtidigt för dom få inte
plats...
Vi
seglade den lilla sträckan till Western Lemon Keys, där en familj håller till
på ön Naguarchirdup, även kallad Isla Elefante, som är så låg att nästan hela
ön står under vatten vid högvatten. Det ligger många långliggare i den skyddade
lagunen. Varje kväll samlas ett gäng vid den lilla baren som öns kunafamilj
har. Sedan seglade vi vidare till de två små holmarna Los Grullos. Mats på Da
Capo kom också dit, men seglade redan nästa dag iväg för att hämta nya gäster.
Istället kom en annan svensk båt seglande, Superbe med Anders, Alexandra och
deras femårige son Karl ombord. Det var faktiskt ganska många svenska båtar i
farvattnen.
Vi
firade jul med Peter och Superbes besättning med skinka som vi köpt i Cartagena
innan vi lämnade och hemmagjord glögg på rödvin med kryddor. På den ena holmen,
Kuanidup, hade några kunas en bar och dom lagade fisk åt oss på juldagen. Sedan
seglade vi med Harmony och Superbe de 65 sjömilen till byn Narganá som upptar
hela holmen Yandup vid mynningen av floden Rio Diablo. Där ligger hyddorna
trångt. Yandup är förbunden med grannön Akuanusatupu, även kallad Corazón de
Jesus, med en bro. Peter har en god vän i Narganá som heter Frederico och efter
en kväll på en liten restaurant var även vi hans vänner. Hans fru tvättade vår
tvätt. Vi betalade förstås. Dom har internet på skolan, men det var jullov nu,
så det var bara tillgängligt ibland. Kunas i Narganá är inte så traditionella
som dom på öarna längre ut och dom flesta går inte i "indiankläder"
utan i västerländska kläder. Superbe lämnade efter någon dag, men Mats på Da
Capo anslöt liksom norska båten Glöd med Per och Lindis ombord.
Dagen
före nyårsafton vaknade vi av en duns när det fortfarande var kolmörkt. Det var
USA-båten Better Days som hade draggat på oss. Det var två äldre par ombord,
bl.a. en hysterisk tant som bara sprang omkring och skrek. Skepparen på Better
Days satte igång motorn utan koll, med påföljd att han fick vår triplina i
propellern och lyfte vårt ankare. Nu var bägge båtarna på drift ner mot Harmony,
som låg bakom oss. Better Days kom emellan Kaiso och Harmony, gick emot
Harmony, men gled förbi. Da Capo var nästa båt i färdriktningen, men Mats hade
vaknat av tumultet och kom med sin jolle. Vi gav honom vårt ena extraankare och
matade ut 50 meter lina och han åkte iväg förut och släppte ankaret. Ankaret
tog och vi fick stopp på bägge båtarna innan vi kom nära Da Capo, men Better
Days låg mot vår för. Nu hade det blivit ljust. Mats åkte in och hämtade
Frederico. Han tog med sin son, som dök ner och lossade vår triplina från
Better Days propeller. Vi fick skador på bogbeslaget för ankaret och några
repor i gelcoaten på babords sida som vi inte såg förrän senare. På Harmony var
relingslisten skadad. Den hysteriska tanten på Better Days hade nu blivit akut
sjuk och de fick åka med sin jolle till den lilla flygplatsen vid Rio Diablo
för att skicka henne till sjukhus i Panama City. Peter fick 100 US-dollar för
sin skada. Vi krävde ingen ersättning, men vi fick en flaska vin. Nu hade
triplinan ställt till det två gånger på kort tid och vi beslöt att istället
avlasta ankarvinschen genom att trä en stark, tunn lina genom en kättinglänk på
den del av kättingen som ligger på bogbeslaget och fästa andra änden på linan i
styrbords förliga knape. Detta arrangemang fungerade sedan bra, men det gick
ingen sjö på ankringsplatserna. Om vi ankrar där det går så mycket sjö att det
finns risk för ryck i kättingen får vi väl sätta dit triplinan igen.
Vi
stannade i Narganá över nyår och var med om firandet. Det visade sig att det
traditionella majsölet chicha var helt OK för kuna att dricka. Vi blev förstås
också bjudna. Gott och närande. Kvinnorna hade dansuppvisning med helt
hemmagjorda danser, bl.a. något slags hawaiidans av hollywoodtyp i bastkjolar
till wienervalsen An der schönen blauen Donau! Vid midnatt var det fyrverkeri.
Efter
att ha köpt diesel från en tunna på en bakgård seglade vi den 3 januari med
Harmony till holmen Waisaladup i lä för passaden i västra änden av Maoqui
(Holandes Keys) och ankrade vid en sandstrand med bara kokospalmer och lite
andra träd och korallrev. Vattnet vid Narganá var ganska smutsigt för att
floden Rio Diablo förde med sig en massa slam. Här var vattnet kristallklart
och man såg fiskarna runt båten som i ett akvarium. Fin sandstrand att ligga på
under palmerna efter badandet. Det fanns en liten indianby med några hyddor på
andra sidan holmen. Några ungdomar hade skaffat mobiltelefoner för det fanns
täckning från mobilmaster på de höga bergen på fastlandet. Men det fanns ingen
elektricitet så dom kom och ville ha de två mobiltelefonera laddade ombord på
Kaiso i utbyte mot fisk, en affär som vi genast gick med på. Det blev mycket
hummer och fisk på matsedeln i Kuna Yala. Vi hade även ett förråd med bönor och
ärtor som vi kan koka i vår tryckkokare, så vi kan t.ex. koka ärtsoppa. Bröd
bakar vi i gasolspisens ugn. Några dagar efter vår ankomst till Waisaladup kom
gamla bekanten Anders på Spray inseglande från Cartagena. Vi hade haft
radiokontakt, så han visste var vi låg. Även norska Glöd anslöt sig. Vi var
fyra nordiska båtar helt ensamma ankrade vid denna paradisö.
Efter
några dagar med bad och utflykter seglade vi tillbaka till El Porvenir för att
handla och sedan vidare till Chichime igen, där vi nu låg med Glöd, Harmony och
Spray. Då kom eskadern ARC Around the World inseglande. Det var över trettio
båtar av olika nationaliteter som var på väg till Colon för att gå genom
Panama-kanalen. Alla fick inte rum i lagunen utan de flesta fick ankra på
läsidan av Uchututupudummat. Det var ingen svensk båt med, men väl svenskar.
Det blev förstås party. Kuna kom paddlande från när och fjärran för att sälja
molas och annat.
Anders
seglade efter någon dag mot Portobelo längre västerut på kusten och vi lovade
att komma efter så småningom. Vår jolle hade blivit allt sorgligare. Den läckte
allt mer och måste pumpas hela tiden. Peter föreslog att vi skall segla till
Western Lemon Keys, lämna båtarna på ankare där och åka till Panama City på
Stilla Havs-sidan av Panamanäset för att köpa en ny jolle. Per och Lindis vill
också följa med. Sagt och gjort. När vi ankrat i Western Lemon Keys pratade vi
med kunafamiljens överhuvud och fick löfte om att bli skjutsade med båt med
utbordare till Carti på fastlandet där man kunde åka med en fyrhjulsdriven jeep
till Panama City. Det blev en vådlig färd först med båten en timme i hög fart
till Carti och sedan flera timmar på de slingrande bergsvägarna med jeepen. På
sidan om vägen fanns ofta branta stup och Per höll med om att det var som att
åka på norska fjällvägar. Panama City är en storstad med c:a 1.5 miljoner
invånare. Stan är också ganska farlig och i vissa delar skall man inte gå
omkring som turist. Vi hittade ett bra hotell som hette Texas. Vi stannade två
dagar, med besök båtaffärer, där bl.a. en ny jolle inköptes, matvaruhus där
t.o.m. ABBAs inlagda sill och laxpasta fanns att köpa, och förstås
restauranter. Jeepföraren kom och hämtade oss igen och vi fick upp den
hoppackade jollen på jeepens takräcke. Färden tillbaka var lika vådlig, inte
minst båtresan i motsjö. Det blev hårda smällar och skvätt och klar risk för
hjärnskakning. Alla tre båtarna låg kvar där vi lämnat dom.
Den
nya jollen med plywooddurkar visade sig vara mycket bra. Vi lämnade vår gamla
jolle till kuna på Isla Elefante innan vi ihop med Harmony seglade mot Portbelo
längre österut på kusten lördagen 28 januari. Vårt ankarspel fungerade inte så
Per hjälpte oss att dra upp ankaret. Glöd skulle segla tillbaka till Cartagena.