Kuna Yala (San Blas), Panama

 

11 december 2011 – 28 januari 2012

 

Söndagen den 11 december kunde vi till slut dra upp ankaret och styra mot El Porvenir, huvudort i Kuna Yala, som San Blas-öarna och kuststräckan innanför dem officiellt heter. Fram till oktober 2011 hette området Kuna Yala. Då ändrades stavningen av kuna-indianernas språk så att k ersattes av g och det blev officiellt Guna Yala. Men denna stavningsreform verkar inte ha fått något större genomslag i praktiken ännu. Fortfarande är den vanligaste stavningen Kuna Yala även på de officiella dokument som utfärdades när vi klarerade in, så nedan används stavningen Kuna Yala. 1925 gjorde kuna uppror mot Panamas regering. De var ganska framgångsrika och det hela ledde till att de fick visst självstyre i området. Kuna Yala består av en skärgård utanför Panamas karibiska kust med c:a 380 öar varav ett 50-tal är obebodda, samt kusten innanför dessa öar. Kuststräckan är drygt 100 sjömil lång, så det är ett stort område. När man enbart talar om öarna används ofta beteckningen San Blas även av kuna.

Det blev en lite konstig seglats med övervägande ganska svaga vindar från lite olika håll eller ingen vind alls och åska och regn periodvis. Vi hade ingen brådska. I början kom vi med motvind in i Caribbean counter current som går mot nordost vid Colombias västkust, så det var ganska motigt med 2 knops motström. Vi slog mot nordväst och kom ur motströmmen. Sedan låg vi tidvis och drev utan vind i svag medström. Vi ville inte köra motorn för mycket för vi hade kollat oljan i drevet och det var vatten i den som vi troligen fått in när vi fick en mangroveruska i propellern (se förra rapporten, vi bytte senare olja i drevet några gånger och inget nytt vatten kom in). Efter tre dygn närmade vi oss på morgonen den 14 december San Blas-öarna. Vi hade under färden haft radiokontakt med Sylvia på Chiquitita, som låg i Portobelo i Panama. Nu fick vi även radiokontakt med Mats på Da Capo som var på väg från Portobelo till San Blas. Han rådde oss att inte gå till El Porvenir utan till Chichime, en lagun mellan två öar innanför ett korallrev som låg i vår väg innan El Porvenir. Mats var själv på väg till Chichime. Vid 10 på förmiddagen letade vi oss in mellan reven till Chichime med hjälp av Eric Bauhaus utmärkta seglingsguide för Panama. På reven omkring såg vi vrak av båtar som inte gått rätt väg. När vi kommit in lagunen var Mats redan där och kom i sin jolle och hälsade på. Vi hade seglat 235 sjömil på drygt tre dygn sedan vi lämnade Cartagena. Alltså ingen vidare medelfart, c:a 3.2 knop.

Nästa dag började med en squall med ösregn och vindbyar på upp mot 20 m/s i gryningen. Vi började dragga. När Anna skulle ta upp ankaret fastnade triplinans schackel i ankarvinschen och det gick inte att få loss. Vi använde motorn för att inte gå på revet eller andra båtar som låg ankrade. Anna försökte få upp ankaret för hand, men kättingen är tung. Hon fick hjälp av en fransman som kommer över i sin jolle. Till slut låg vi tryggt förankrade igen, nu med 60 meter kätting ute istället för de 30 meter vi hade förut. Vi fick sedan höra att botten består av lös sand, så man måste ha mycket kätting ute. Mats lämnade Chichime under dagen för att plocka upp chartergäster. Han liksom många andra försörjer sig på att segla med äventyrsturister, ”backpackers”, i Kuna Yala och mellan Kuna Yala och Cartagena. Någon timme efter att Mats lämnat kom Peter med sin Amigo 30 Harmony inseglande i lagunen. Honom hade vi träffat i Caragena i början av året. Peter har seglat i över tio år i dessa trakter. Har är pensionär och tar inga passagerare. Vi bjöd Peter på sundowner ombord på Kaiso. Medan vi satt med våra rom och cola i solnedgången kom vännerna från Cartagena PG och Victoria inseglande med Tarona. Dom hade fyra franska backpackers ombord som ska till Cartagena.

Vi låg alltså innanför ett rev mellan två palmklädda holmar. Uchututupudummat och Uchututupupipigua, där det ligger några hyddor av palmblad där kuna-indianer bor. En av dom kom ut till oss i in kanot gjord av en urholkad trädstam och erbjöd ett ganska stort skaldjur som såg ut som en jättegråsugga för tre dollar. Vi kokte det. Köttet smakar som hummer fast lite godare. Bra ersättning för julskinka! På Uchututupudummat har kuna en liten bar för seglare. Där kom vi i närmare kontakt med öns kuna-familj och satt och drack öl och snackade med svenskgänget. Egentligen är det förbjudet med alkohol i Kuna Yala, men det är svårt att motstå möjligheten att tjäna lite pengar. Annars håller kuna fast vid sin traditionella kultur. Det finns ingen elektricitet eller andra moderniteter utom på några av de större öarna. Om någon gifter sig med en icke-kuna måste de lämna Kuna Yala. Kuna på öarna försörjer sig på fiske och kokosnötter som dom säljer till uppköpare. Varje kokosnöt har en ägare, även på obebodda öar, så man får inte ta en enda nöt. Vi avstod även från att fiska i deras vatten. En annan inkomstkälla är försäljning av molas, konstfärdigt sydda fyrkantiga tygapplikationer som av kuna används som framstycke på kvinnornas dräkter. Kvinnorna kommer ofta ut till ankrade båtar i sina urr, som de urholkade trädstammarna heter på kuna, för att erbjuda molas till försäljning. Intill hyddorna finns en grop där man samlar regnvatten. Färskvatten är under torrsäsongen en bristvara. Det är inte alla som fattar detta. Några amerikanskor gick och sköljde tvätt i en regnvattensgrop, vilket ledde till att segelbåtar förbjöds att ankra vid ön där detta hände. Det är oftast ganska lätt att gå omkring på öarna på stigar som kuna använder. Kuna har i princip matriarkat. När de gifter sig flyttar mannen till hustruns familj och kvinnorna bestämmer mycket i de råd som styr lokalsamhället.

Tarona lämnade Chichime för att segla mot Cartagena. Vädret var ganska hårt och vi var lite undrande. Tarona är ingen stor båt, 27 fot, och hade sex personer ombord. Några dagar senare fick vi höra att Tarona förlist på ett rev utanför ön Tupile de San Ignacio. Alla ombord lyckades simmande ta sig över revet in till ön där de fick hjälp av de kuna-familjer som bodde där. Båten sjönk dock och det enda de fick med sig var en ryggsäck med pass och lite pengar.

Under den tid vi var i Kuna Yala var det ytterligare tre båtar som gick upp på rev på olika håll, bl.a. på Sail Rock vid El Porvenir och ett rev vid Western Lemon Keys. Det är alltså inte så lättnavigerade vatten men Stockholms skärgård är mycket svårare att navigera i. De flesta långseglare kommer från ställen där det inte finns någon skärgård och är inte vana vid navigation bland en massa rev eller skär.

Efter några dagar i Chichime seglade vi in till El Porvenir för att klarera in. Peter med Harmony följde med. Han hade inga bestämda planer, så vi beslöt att segla ett tag tillsammans. På så sätt fick en utmärkt guide som kunde de lokala förhållandena. El Porvenir är visserligen huvudort i Kuna Yala, men på ön finns bara en administrationsbyggnad och några få andra hus samt en landningsbana för flygplan, som för tillfället var under ombyggnad och inte i bruk. Inklareringen var en ganska omständlig procedur där vi måste besöka tre kontor: passpolisen, hamnkapten och marinmyndigheten. Någon tull fanns inte. Papper fylldes i för hand i långsam takt och det blev ganska dyrt, nästan 250 US-dollar. Det som var dyrast var en 12 månaders cruising permit, som var obligatorisk även om man inte skulle vara kvar mer än några månader och passpolisen bara beviljade uppehållstillstånd för sex månader. Men vi hade blivit förvarnade om detta på radionätet, så det var ingen större chock. Om El Porvenir knappast hade några invånare alls så var grannön Wichumbhuala desto mer tättbefolkad med hus på varenda plätt på ön. Den ligger inom jolleavstånd från ankringen vid El Porvenir. Där finns bl.a. en affär och man kan köpa bröd av någon familj. Kuna bakar ett litet, avlångt, gott bröd på en blandning av majsmjöl och vetemjöl. Ingen av de två öarna är särskilt stor och man går lätt runt dom på mindre än 20 minuter. Ibland kommer små kryssningsfartyg, men dom är ändå större än El Porvenir och alla passagerare kan inte gå iland samtidigt för dom få inte plats...

Vi seglade den lilla sträckan till Western Lemon Keys, där en familj håller till på ön Naguarchirdup, även kallad Isla Elefante, som är så låg att nästan hela ön står under vatten vid högvatten. Det ligger många långliggare i den skyddade lagunen. Varje kväll samlas ett gäng vid den lilla baren som öns kunafamilj har. Sedan seglade vi vidare till de två små holmarna Los Grullos. Mats på Da Capo kom också dit, men seglade redan nästa dag iväg för att hämta nya gäster. Istället kom en annan svensk båt seglande, Superbe med Anders, Alexandra och deras femårige son Karl ombord. Det var faktiskt ganska många svenska båtar i farvattnen.

Vi firade jul med Peter och Superbes besättning med skinka som vi köpt i Cartagena innan vi lämnade och hemmagjord glögg på rödvin med kryddor. På den ena holmen, Kuanidup, hade några kunas en bar och dom lagade fisk åt oss på juldagen. Sedan seglade vi med Harmony och Superbe de 65 sjömilen till byn Narganá som upptar hela holmen Yandup vid mynningen av floden Rio Diablo. Där ligger hyddorna trångt. Yandup är förbunden med grannön Akuanusatupu, även kallad Corazón de Jesus, med en bro. Peter har en god vän i Narganá som heter Frederico och efter en kväll på en liten restaurant var även vi hans vänner. Hans fru tvättade vår tvätt. Vi betalade förstås. Dom har internet på skolan, men det var jullov nu, så det var bara tillgängligt ibland. Kunas i Narganá är inte så traditionella som dom på öarna längre ut och dom flesta går inte i "indiankläder" utan i västerländska kläder. Superbe lämnade efter någon dag, men Mats på Da Capo anslöt liksom norska båten Glöd med Per och Lindis ombord.

Dagen före nyårsafton vaknade vi av en duns när det fortfarande var kolmörkt. Det var USA-båten Better Days som hade draggat på oss. Det var två äldre par ombord, bl.a. en hysterisk tant som bara sprang omkring och skrek. Skepparen på Better Days satte igång motorn utan koll, med påföljd att han fick vår triplina i propellern och lyfte vårt ankare. Nu var bägge båtarna på drift ner mot Harmony, som låg bakom oss. Better Days kom emellan Kaiso och Harmony, gick emot Harmony, men gled förbi. Da Capo var nästa båt i färdriktningen, men Mats hade vaknat av tumultet och kom med sin jolle. Vi gav honom vårt ena extraankare och matade ut 50 meter lina och han åkte iväg förut och släppte ankaret. Ankaret tog och vi fick stopp på bägge båtarna innan vi kom nära Da Capo, men Better Days låg mot vår för. Nu hade det blivit ljust. Mats åkte in och hämtade Frederico. Han tog med sin son, som dök ner och lossade vår triplina från Better Days propeller. Vi fick skador på bogbeslaget för ankaret och några repor i gelcoaten på babords sida som vi inte såg förrän senare. På Harmony var relingslisten skadad. Den hysteriska tanten på Better Days hade nu blivit akut sjuk och de fick åka med sin jolle till den lilla flygplatsen vid Rio Diablo för att skicka henne till sjukhus i Panama City. Peter fick 100 US-dollar för sin skada. Vi krävde ingen ersättning, men vi fick en flaska vin. Nu hade triplinan ställt till det två gånger på kort tid och vi beslöt att istället avlasta ankarvinschen genom att trä en stark, tunn lina genom en kättinglänk på den del av kättingen som ligger på bogbeslaget och fästa andra änden på linan i styrbords förliga knape. Detta arrangemang fungerade sedan bra, men det gick ingen sjö på ankringsplatserna. Om vi ankrar där det går så mycket sjö att det finns risk för ryck i kättingen får vi väl sätta dit triplinan igen.

Vi stannade i Narganá över nyår och var med om firandet. Det visade sig att det traditionella majsölet chicha var helt OK för kuna att dricka. Vi blev förstås också bjudna. Gott och närande. Kvinnorna hade dansuppvisning med helt hemmagjorda danser, bl.a. något slags hawaiidans av hollywoodtyp i bastkjolar till wienervalsen An der schönen blauen Donau! Vid midnatt var det fyrverkeri.

Efter att ha köpt diesel från en tunna på en bakgård seglade vi den 3 januari med Harmony till holmen Waisaladup i lä för passaden i västra änden av Maoqui (Holandes Keys) och ankrade vid en sandstrand med bara kokospalmer och lite andra träd och korallrev. Vattnet vid Narganá var ganska smutsigt för att floden Rio Diablo förde med sig en massa slam. Här var vattnet kristallklart och man såg fiskarna runt båten som i ett akvarium. Fin sandstrand att ligga på under palmerna efter badandet. Det fanns en liten indianby med några hyddor på andra sidan holmen. Några ungdomar hade skaffat mobiltelefoner för det fanns täckning från mobilmaster på de höga bergen på fastlandet. Men det fanns ingen elektricitet så dom kom och ville ha de två mobiltelefonera laddade ombord på Kaiso i utbyte mot fisk, en affär som vi genast gick med på. Det blev mycket hummer och fisk på matsedeln i Kuna Yala. Vi hade även ett förråd med bönor och ärtor som vi kan koka i vår tryckkokare, så vi kan t.ex. koka ärtsoppa. Bröd bakar vi i gasolspisens ugn. Några dagar efter vår ankomst till Waisaladup kom gamla bekanten Anders på Spray inseglande från Cartagena. Vi hade haft radiokontakt, så han visste var vi låg. Även norska Glöd anslöt sig. Vi var fyra nordiska båtar helt ensamma ankrade vid denna paradisö.

Efter några dagar med bad och utflykter seglade vi tillbaka till El Porvenir för att handla och sedan vidare till Chichime igen, där vi nu låg med Glöd, Harmony och Spray. Då kom eskadern ARC Around the World inseglande. Det var över trettio båtar av olika nationaliteter som var på väg till Colon för att gå genom Panama-kanalen. Alla fick inte rum i lagunen utan de flesta fick ankra på läsidan av Uchututupudummat. Det var ingen svensk båt med, men väl svenskar. Det blev förstås party. Kuna kom paddlande från när och fjärran för att sälja molas och annat.

Anders seglade efter någon dag mot Portobelo längre västerut på kusten och vi lovade att komma efter så småningom. Vår jolle hade blivit allt sorgligare. Den läckte allt mer och måste pumpas hela tiden. Peter föreslog att vi skall segla till Western Lemon Keys, lämna båtarna på ankare där och åka till Panama City på Stilla Havs-sidan av Panamanäset för att köpa en ny jolle. Per och Lindis vill också följa med. Sagt och gjort. När vi ankrat i Western Lemon Keys pratade vi med kunafamiljens överhuvud och fick löfte om att bli skjutsade med båt med utbordare till Carti på fastlandet där man kunde åka med en fyrhjulsdriven jeep till Panama City. Det blev en vådlig färd först med båten en timme i hög fart till Carti och sedan flera timmar på de slingrande bergsvägarna med jeepen. På sidan om vägen fanns ofta branta stup och Per höll med om att det var som att åka på norska fjällvägar. Panama City är en storstad med c:a 1.5 miljoner invånare. Stan är också ganska farlig och i vissa delar skall man inte gå omkring som turist. Vi hittade ett bra hotell som hette Texas. Vi stannade två dagar, med besök båtaffärer, där bl.a. en ny jolle inköptes, matvaruhus där t.o.m. ABBAs inlagda sill och laxpasta fanns att köpa, och förstås restauranter. Jeepföraren kom och hämtade oss igen och vi fick upp den hoppackade jollen på jeepens takräcke. Färden tillbaka var lika vådlig, inte minst båtresan i motsjö. Det blev hårda smällar och skvätt och klar risk för hjärnskakning. Alla tre båtarna låg kvar där vi lämnat dom.

Den nya jollen med plywooddurkar visade sig vara mycket bra. Vi lämnade vår gamla jolle till kuna på Isla Elefante innan vi ihop med Harmony seglade mot Portbelo längre österut på kusten lördagen 28 januari. Vårt ankarspel fungerade inte så Per hjälpte oss att dra upp ankaret. Glöd skulle segla tillbaka till Cartagena.