Isla Linton, Portobelo och tillbaka till Cartagena

28 januari – 2 april 2012

Vi hade beslutat att gå in bakom Isla Linton på vägen från Western Lemon Keys till Portobelo eftersom vi inte skulle hinna fram på en dag. Vi hade en fin segling trots ganska hög sjö och vi kunde ankra innanför Isla Linton strax före solnedgången. Isla Linton liksom Portobelo ligger utanför Kuna Yalas gränser. Ön är obebodd förutom en flock apor som är vana vid seglare. När man kommer med jollen mot jollebryggan som finns vid stranden så kommer aporna ut på bryggan och tar emot tampen. Dom vill ha godis och vi har blivit varnade att inte visa för tydligt när vi ska ge oss av för så kan dom bli sura och bitas. På fastlandet innanför ön finns den lilla byn Porto Lindo med ett trettiotal hus och en affär. Där har också holländaren Han och hans panamaiska fru en restaurant med god mat. Där var vi gäster varje dag.

Efter några dagar skulle vi vidare mot Portobelo tillsammans med Peter på Harmony. Vi drog upp ankaret för hand med gemensamma krafter efter som ankarvinschen inte funkade. På vägen ut från fladen bakom Isla Linton i den ganska höga dyningen i inloppet larmade motorn för överhettning. Det luktade bränt. Anna tog bort trappan ner till kajutan och kunde konstatera att fläktremmen som driver generatorn och pumpen för sötvattenkylningen hade gått av. Vi måste vända om och meddelade Peter på VHF-radion, så han vände också. När vi väl ankrat igen kunde vi konstatera att pumpen till sötvattenskylningen skurit ihop. Vi kunde inte använda motorn. Hans på restauranten ringde en mekaniker som lovade komma nästa dag. Vi väntade hela dagen, men han kom inte. Vi lyckades montera en kortare fläktrem som Peter hade så att bara generatorn gick runt. Vi konstaterade att vi kunde köra motorn c:a 10 minuter innan den blev varm. Dagen därpå beslöt vi att försöka segla ut från fladen till Portobelo, där vi visste att vi kunde få hjälp. Det lyckades med lite hjälp av motorn nära en klippa med fräsande bränningar. När vi kom fram till Portobelo efter en problemfri segling mötte Arne från Chiquitita oss i sin jolle och guidade oss till en bra ankringsplats. Vi kunde segla ända fram dit och ankra utan problem. Vi hade förstås pratat på kortvågsradion med Chiquitita, så Arne och Sylvia visste hur läget var. Peter hade kommit fram före oss för han hade gått en kortare väg innanför några öar där vi inte vågade gå utan motor.

Portobelo är en ganska liten ort med några få gator och fyra affärer, som alla drivs av kineser, ett bageri och ett par restauranter. Valutan i Panama är US-dollar och såväl mat som annat är billigt. På restauranten vid torget kostar en stadig lunch USD 3.50, en liter bra rom kostar USD 4.50, d.v.s. c:a 28 kronor med den växelkurs vi hade.

Portobelo är känd för sin kyrka med en svart Jesus-figur, El Christo Negro, som är större än en vuxen man och har funnits där sedan 1658. Han är känd för att åstadkomma mirakel. Den 21 oktober varje år vallfärdar folk från hela Mellanamerika till Portobelo. Många går på knäna från stadsgränsen till kyrkan för att be svarta Kristus om tjänster. Det finns många berättelser om mirakel som svarta Kristus utfört. En som vi hörde handlade om en man som lovade att måla kyrkan utvändigt om han vann högsta vinsten på lotteriet. Det gjorde han, men han höll inte sitt löfte och han skröt t.o.m. om att han inte tänkt hålla det. Nästa år var han tillbaka och bad om samma sak med samma löfte. I Panama säljs det lotter överallt där det finns folk, så han köpte en lott på kyrktorget. På vägen hem omkom han i en bilolycka. Lotten i hans ficka vann högsta vinsten.

Portobelo, ”Den Vackra Hamnen”, fick sitt namn av Christopher Columbus 1502. Viken vid Portobelo är väl skyddad för de vanliga passadvindarna. Vi hade 40-50 båtar ankrade omkring oss. Många av dem var långliggare. Chiquitita hade legat här nästan ett år. Portobelo var länge spanjorernas främsta hamn för utskeppning av guld, silver och andra rikedomar från Mellanamerika. Engelsmännen försökte flera gången inta staden men den var väl befäst. De lyckades dock ett par gånger. Sir Francis Drake dog av dysenteri i Portobelo 1596. Piraten Henry Morgan intog staden genom en krigslist 1668. Han gick in med sina skepp i en närliggande vik och intog staden landvägen, vilket spanjorerna inte var beredda på. Men de lärde sig läxan. Staden är fortfarande omgiven av ganska väl bevarade fort på alla kanter. De gamla kanonerna är fortfarande på plats i många av dem. Det stora tullhuset där dyrbarheterna förvarades i väntan på utskeppning finns fortfarande kvar och är numera museum.

En mötesplats för seglarna i Portobelo är Captain Jack’s bar och restaurant. Captain Jack är en ”gringo” (amerikan från USA) som slagit sig ner här. Hos Jack finns internet, fast vi gick oftast till det lilla biblioteket för att koppla upp oss. Jack har också happy hour varje dag klockan 17-18 utom på söndagar då lyckliga timmen blir flera timmar från 14-18. Jack håller igång det dagliga nyhetsnätet på VHF-radion och hjälper seglarna med allt möjligt. Han beställde en ny pump från USA till vår sötvattenskylning. Det tog nästan tre veckor innan den kom, men han tog inget betalt för besväret. Med hjälp av Arne på Chiquitita fick också igång ankarspelet. Han sprayade med kontaktspray på elmotorn som driver spelet för att få bort smuts på borstar m.m. Plötsligt slog det eld, men Arne släckte fort och blev bara lite sotig. Vi hade inte tänkt på att drivgasen i sprayburken var butan.

Vi var sex svenska båtar på ankringen: Spray, Chiquitita, Mejt, Harmony, Rebecca och Kaiso. Så det blev en hel del sällskapsliv. Vid musikskolan fanns en jollebrygga där jollarna vaktades för en dollar om dagen. Dit åkte vi in dagligen för att hämta vatten, handla och annat. Eftersom vi inte kunde köra motorn var vi helt beroende av våra solpaneler för att ladda batterierna. Det var ofta molnigt på dagarna, så solpanelerna räckte inte riktigt till. Vi fick stänga av kylboxen och istället köpa is hos kineserna och lägga den i boxen. På så sätt fick vi också is till vår rom och cola, vilket vi inte har när kylen går. Varje morgon väcktes vi av vrålaporna som håller till i bergen kring Portobelo. Deras vrål är riktigt högljudda.

Portobelo ligger inte så långt från storstaden Colón. Där är det dock så farligt att vara att man rekommenderas att inte gå ens ett par hundra meter utan att ta taxi istället. Det går färgglada bussar till Colón från Portobelo varje halvtimme. På vägen till Colón finns två ställen med många affärer, Sabanitas och Quatro Alto. Dit kan man åka för att handla sådant som inte finns hos kineserna i Portobelo. Det gjorde vi flera gånger. Bussfärden tar en och en halv till två timmar på slingrig väg. Bussen stannar och tar upp passagerare var som helst på vägen, ibland med hundra meters mellanrum. Det är bara att skrika ”Pare!”, så stannar bussen. Det mesta är billigt i Panama. Vi köpte bl.a. en bärbar, vattentät VHF-radio för 900 kronor. Vår gamla hade börjat krångla efter alla år.

Under vår vistelse i Portobelo inträffade karnevalen. Festligheterna började ett par veckor innan den egentliga karnevalen med parties med högljudd musik. På musikskolan övade trumgrupper. Under själva karnevalsdagarna var det party på torget. DJs med bilar med högtalare i bakluckan höll igång. Ibland tävlade fyra-fem stycken om det akustiska herraväldet. Inte många utklädda deltagare. Till vår förvåning utbröt ett vilt karnevalsupptåg med en massa människor utklädda till djävlar och annat på askonsdagen. Karnevaler slutar ju vanligen på fettisdagen eftersom fastan börjar på askonsdagen. Men i Portobelo är traditionen annorlunda och djävlarna tog över på askonsdagen. Eftersom vi inte var beredda på detta så hade vi tyvärr inte med kameran…

När vi fått pumpen till kylvattnet fattades några packningar som skulle ha varit med. Vi fick hjälp av sydafrikanen Wayne på båten Sunshine. Han är utbildad dieselmekaniker och skulle till Panama City. Han lovade att försöka få tag på packningar där. Efter nästan en vecka kom han tillbaka och hade då med sig packningar som inte var dom rätta men som visade sig fungera. Wayne och Brian på Molly hjälpte oss att montera pumpen som funkade direkt. Skönt!

Vår tidigare plan var egentligen att efter besök i Portobelo återvända till Kuna Yala och segla där ett tag igen innan upptagning av Kaiso på Shelter Bay Marina i Colón. Men det tog en månad att få igång motorn och det var för dyrt att ta upp på Shelter Bay Marina. Vi beslöt därför att segla tillbaka till Cartagena och ta upp båten på Manzanillo Marina igen. Vi kontaktade Maurice på Manzanillo Marina via e-post och bokade upptagning den 20 mars. Det växer mycket på båtens botten när man ligger stilla länge. I Narganá fick vi botten skrapad av Fredericos son. Inför avseglingen från Portobelo dök Anna ner och skrapade bort snäckor som vuxit på propeller och drev. Men hon skar sig också på de vassa snäckorna och fick svårläkta sår.

Vi hade klarerat in i El Porvenir och måste klarera ut därifrån också. Men El Porvenir ligger bara ett tiotal sjömil från kurslinjen mellan Portobelo och Cartagena. Vi tog farväl av vännerna i Portobelo och seglade iväg lördagen den 10 mars mot Linton, där vi låg en dag och kryssade sedan under natten mot El Porvenir. Efter 60 sjömils kryss kom vi fram vid 8 på morgonen. Teleflexkabeln till gasreglaget gick av när vi körde motorn för att ta ner storseglet, så vi fick segla in och ankra. Det gick dock att gasa för hand nere vid motorn, så vi var inte helt utan motor igen. Kaiso är byggd 1991 och man får vara beredd på att saker börjar gå sönder efter över 20 år. Utklareringen från Panama gick i samma långsamma takt som inklareringen, men kostade bara 16 dollar.

Den 13 mars lämnande vi Kuna Yala. Vinden var nordostlig. När vi kryssat oss utanför reven vid Chichime blev det en två dygn lång kryssbog för babords halsar i hård vind och hög sjö. På morgonen den 15 mars var vi strax sydväst om ön San Bernardo och slog norrut och frampå eftermiddagen igen mot öster. I kvällningen kom vi fram till Boca Chica, inloppet till den stora fjärden söder om Cartagena. Vi kryssade med enbart storsegel mellan sjömärkena uppför fjärden i avtagande vind för vi ville inte köra motorn med ”handgas”. Lite före midnatt ankrade vi utanför Club Nautico efter 255 sjömil.

Dagen därpå träffade vi PG och Victoria från förlista Tarona och fick höra mer om förlisningen. Vi träffade även många andra vänner från tidigare vistelser i Cartagena. Vi fick tag på mekanikern Elvis ”El Profe” och han bytte teleflexkabeln till gasreglaget. Vi köpte också flygbiljetter till Miami m.m. När vi tog kontakt med vår agent Manfred för inklarering och tullfri tillfällig import av Kaiso var han bekymrad för tullen hade plötsligt bestämt att man bara fick importera båtar tillfälligt i högst tre månader. Vi skulle ju lämna Kaiso i sex månader. Varven och andra protesterade mot tullens beslut. Maurice på Manzanillo Marina kontaktade ministern som har hand om turism och förklarade att detta var döden för varven. Efter ett par dagar togs beslutet tillbaka och vi kunde importera Kaiso ett helt år utan att betala tull.

Efter några dagar var det så dags att bege sig till Manzanillo Marina. Upptagningen av Kaiso gick utan problem och tiden fram till avfärden den 2 april gick åt till att lugn och ro göra i ordning allt för att kunna lämna Kaiso sex månader inklusive inköp av lite bättre presenningar än förra året.