El Patios
flygel
Detta är
historien om hur en flygel hamnade på restaurant El Patio
på Plaza de Cathedral i gamla Havana på Kuba. När vi låg för ankar vid marinan
i Cienfuegos i januari 2013 tog jag kontakt med min gamle vän och kollega Olavo Alén. Vi samarbetade en del
på 1980-talet då han var chef för Centro de Investigación
y Desarollo de la Musica Cubana (CIDMUC) i Havana. Nu hade vi inte haft kontakt på
över tjugo år. När jag ringde CIDMUC skrattade dom. Det visade sig att Olavo sedan sex år tillbaka arbetade på Museo
de Musica. Vi fick kontakt och redan dagen därpå satt
Anna och jag på bussen till Havana. På kvällen visade Olavo
oss runt i gamla Havana och vi hamnade utanför retaurant
El Patio. Vi gick in på innergården och Olavo pekade på flygeln som tronade på ett podium i ett
hörn och berättade följande:
När jag var
7 år på 1950-talet flyttade familjen från Kuba till New York. Min pappa var
pianist och försörjde familjen genom att spela på olika restauranter, mest på
en på Manhattan som serverade kubansk mat. Efter revolutionen strax före jul
1960 kom Fidel Castro till New York för att hålla tal för FN:s
generalförsamling. När han kom till hotellet släppte dom
inte in honom. Han gick till Central Park för att sova där, men kubanska
sympatisörer tog hand om honom och tog honom till restauranten där min pappa
spelade. Så fort min pappa såg Fidel komma in spelade han kubanska
nationalsången. Kubanerna i New York vad då delade i två läger, för och emot
den kubanska revolutionen, så hälften av gästerna reste sig när de hörde
nationalsången och den andra hälften grinade illa och fortsatte äta. Min pappa
fortsatte med kubanska låtar. När Fidel ätit kom han fram till pappa och
tackade för att han spelat nationalsången. Han berömde hans pianospel. Min pappa
sa att han var klassiskt skolad pianist. Fidel bad honom spela ett stycke
klassisk musik. Pappa spelade en av Frans Liszts ungerska rapsodier, ett mycket
virtuost stycke. Fidel blev imponerad och sa vi behöver sådana som du på Kuba,
kom tillbaka. Men pappa sa att han nu bott fem år i New York och barnen pratade
bättre engelska än han och att han ville stanna i New York.
Så i början
på 1961 kom USA:s regering med ett ultimatum. Alla kubaner i USA måste antingen
återvända till Kuba omedelbart eller också bli kvar i USA utan möjlighet att
återvända. Blockaden mot Kuba skulle inledas. Pappa beslöt då att återvända
till Kuba med familjen. Tillbaka i Havana började han spela på restauranter
igen. I New York brukade han på söndagarna ta med oss barn på picknick i
Central Park. I Havana fortsatte den traditionen. En söndag var vi i parken som
ligger under bron. Pappa tog mig i handen för att gå iväg och köpa något. Min
mamma och mina syskon satt kvar. När vi kom upp på gatan hörde vi folk som
skrek Viva Fidel. Vi stannade och såg två bilar komma på gatan. I den ena satt
Fidel. Vi stod och tittade när han åkte förbi. Så stannade bilarna och en
militär kom fram till oss och sa till min pappa: El comendante
vill prata med dig. Vi gick fram till Fidel. Han frågade om pappa var pianisten
han träffat i New York. Ja, det var han. Bra, sa Fidel, du kom i alla fall. Han
frågade var pappa spelade. Pappa sa att han nu spelade på restaurant El Patio.
Några dagar
senare kom Fidel med en delegation från ryska kulturdepartementet till El Patio. På den tiden stod ett gammalt skruttigt piano där
inne i matsalen som pappa spelade på. När Fidel med gäster ätit och lyssnat på
pappa kom Fidel fram och ville att pappa skulle spela det klassiska stycket han
spelat i New York för ryssarna. Pappa sa att det var omöjligt att spela det
stycket på det instrument han spelade på här. Fidel stod på sig och pappa
gjorde ett försök, men tangenter hakade upp sig, repetermekanismen hängde inte
med, så det var rena katastrofen. Fidel begrep att pappa hade haft rätt. Det
gick inte att spela Liszt på detta piano. Fidel frågade varför pappa fick spela
på ett så dåligt instrument. Pappa sa att han bett restaurantens ledning om ett
bättre piano, men det hade inte hänt något. Fidel sa då att han skulle skaffa
det bästa som fanns, en Steinway-flygel till
restauranten. Pappa sa, nej det blir alldeles för starkt ljud för matgästerna.
Men om han kunde få en Baldwin Baby Grand, så skulle det vara underbart. OK, sa
Fidel. Några veckor senare kom flygeln. Men även en baby grand var för stark i
den lilla matsalen. Så detta podium på innergården byggdes, man placerade bord
och stolar på gården för att servera mat även utomhus och flygeln flyttades ut
hit. Det blev succé och gäster strömmade till den nya uteserveringen med
pianist som spelade på flygel. Så kom alltså flygeln hit till El Patio och här står den fortfarande.