Dominikanska Republiken och masthaveri
2
februari – 10 mars 2013
Lördagen
den 2 februari klockan 9.15 lämnade vi Santiago de Cuba. Pochito
och hans famlij vinkade av oss och våra danska vänner
på Tao hjälpte till att kasta loss. Det var nästan stiltje så det blev
motorgång några timmar tills vinden kom vid middagstid. Det kan blåsa ganska
bra i Windward Passage mellan Kuba och Hispaniola.
Vid ön Navarra som tillhör USA fick vi squall med
rätt mycket vind ett tag, men annars hade vi hade svaga vindar och fick tidvis
gå med motor de närmaste dagarna. Varje dag hade vi radiokontakt med vårt
radionätverk. Vi seglade förbi Haiti eftersom det inte är särskilt säkert att
gå in där i dessa dagar. Vi beslöt att gå till Isla Beata, som är den första
lilla ön på den dominikanska sidan av Hispaniola. När vi bara hade en liten bit
kvar gick fallhaken till genuan sönder och seglet rasade ner. Vi fick segla
sista biten med enbart storseglet. Vi kom fram vid 2 på natten till torsdag 7
februari och ankrade i mörkret efter 428 seglade sjömil. Nästa dag fick vi
besök av en officer vaktad av en ung soldat med automatvapen. Officeren skulle
kolla våra pass, men hade stora läs- och skrivsvårigheter. Han skrev mödosamt
av den svenska texten i passen. Sedan frågade de efter pengar, men vi visade
ett kreditkort och sa att vi inte hade några kontanter utan använde kreditkort.
De fick varsin öl och även fiskaren som skjutsat ut dom
i sin båt. Anna lagade genuafocken som fått en reva av spridaren. Vi har två
fockfall, så vi kunde hissa genuan igen.
På
sena eftermiddagen tog vi upp ankaret och seglade mot Barahona
90 sjömil bort. Fortfarande svaga vindar. Vi kom fram nästa eftermiddag och
ankrade vid den lilla Club Nautico i en väl skyddad
vik. Immigration och tull vinkade från klubben och vi fick genast sjösätta
jollen och ro dem ombord. Inklareringen gick utan problem och Anna fick åka med
passpolisen på hans motorcykel till kontoret och tillbaka. De närmaste dagarna
utforskade vi Barahona, som är en trevlig småstad.
Anna hissade upp Krister i båtsmanstolen i masten och
vi fick ner genuafallet som satt vid blocket i masttoppen.
Strax
före lunch torsdag 14 februari lämnade vi Barahona
för att gå mot Boca Chica. På fredag överhettade motorn. Vi insåg att vi inte
skulle hinna fram till Boca Chica innan det blev mörkt. Inseglingen till
marinan i Boca Chica är trixig så vi gick till ankringsplats vid La Caleta. Det var c:a 20 meter djupt där vi ankrade i
mörkret. Natten var lugn, men på morgonen ökade vinden och vi började dragga.
Vi hade dåligt med ström i batterierna, så vi kunde inte använda ankarvinschen
utan fick dra upp ankaret med 60 meter kätting för hand. Sedan seglade vi mot Boca
Chica. När vi kom till inseglingen tog vi ner storseglet och seglade in med
focken. Vi ropade på marinan på radion men fick inget svar. När vi kom till
sista bojen kom en jolle med en man och en kvinna och mötte oss och tog oss på
släp de sista 150 metrarna in till en av bryggorna i ZarPar
marina. Det visade sig att Coast Guard hade hört våra
radioanrop och ringt marinan. Han som satt i jollen var marinans dock manager
Raul. På vägen in hängde rullrevet upp sig när vi skulle rulla in focken. När
Krister skulle gå fram och hjälpa Anna att rulla in focken manuellt så rev han
upp ett sår på vänster ben på en sprint i en vantskruv. Raul insisterade på att
skjutsa honom till sjukhuset där de sydde ihop såret med fyra stygn helt
gratis. Under tiden ordnade Anna inklareringen.
Alla
på Marina ZarPar var mycket hjälpsamma. Vi fick hjälp
av dieselmekaniker som fick igång kylvattnet. Det var en propp i
sötvattensystemet. De renoverade också spridarna och dieselpumpen samt bytte
avgasslangen som läckte kylvatten. Men det hela kostade över 10000 kronor och
marinan kostade 320 kr per dygn.
Marinan
ligger en dryg mil från huvudstaden Santo Domingo. Vi tog kontakt med en
kollega till Krister, Martha Davis, som han känt länge oc8h som jobbar på
kulturdepartementet i Dominikanska Republiken. Hon är ursprungligen från USA.
Hon hämtade oss till staden i sin bil några gånger och vi fick fin guidning
till sevärdheter och museer. Vi var också med Martha på stadsdelskarneval och
på salsaparty utomhus. Allt mycket lyckat. Utan Martha hade vi inte hittat till
alla dessa platser och händelser.
Tisdagen
den 26 februari var det dags att lämna Boca Chica och styra mot Trinidad.
Väderprognosen var inte den bästa för det skulle vara ostlig vind den närmaste
veckan, vi hade föredragit nordost, men inga starka vindar, 5-10 m/s. Det blev
långa slag mot sydsydost och korta mot nordost de närmaste dygnen. Inga problem
förrän fredagen 1 mars klockan 22:45. Krister låg och sov och Anna hade vakt i
sittbrunnen. Krister vaknade av konstiga ljud och Anna skrek att masten gått
av. Masten föll ner på styrbordsidan av båten. Vi var då c:a 200 sjömil från
Boca Chica och 120 sjömil söder om Puerto Rico. Vädret vid tillfället var inte
hårt, vind c:a 8 m/s och c:a 2 m höga vågor. Vi säkrade omedelbart masten så
att spridare eller annat inte skulle skada skrovet. Sedan räddade vi jollen som
låg på fördäck från att bli punkterad av den avbrutna kickroden.
När vi gjort det hörde vi ett till brak. Masten hade gått av en gång till c:a
1,5 meter utanför babords reling och den avbrutna övre delen av masten med
segel hängde nu lodrätt ner i vattnet. Detta minskade risken för skador
eftersom påfrestningen på båtens skrov lättade. Vi fick in bommen så att den
låg utmed båten ovanför styrbords skarndäck. När masten föll bröt den av tre mantågstöttor och skadade relingslisten på styrbords sida
samt sprayhood. Vi bedömde det hela så att risken för
ytterligare skador på båten nu var liten, men att det kunde vara risk för
personskada om vi skulle försöka åtgärda något i mörkret. Vi beslöt därför att
vänta till gryningen. Så fort det ljusnade var vår första åtgärd att rigga en
provisorisk antenn för vår SSB-radio med hjälp av mantågswire
som vi satte fast med buntband på sprötet på vår danbouy som sitter på akterpulpit. Akterstaget som är
ordinarie antenn liksom VHF-antennen i masttoppen låg i vattnet. Vår plan var
att kunna få kontakt med någon av båtarna som brukar vara med i radionätet.
Detta lyckades också och vi pratade med s/y Charlotta som låg på Grenada och
s/y Unicorn som var på St. John, US Virgin Islands.
Vi meddelade vad som hänt och att vi måste göra oss av med masten. Sedan
började vi försiktigt ta bort bommen och lossa vant och stag från
vantskruvarna. Vi kunde konstatera att inget vant eller stag gått av utan att
masten bara gått av fast alla vant och stag var intakta. Det var bara masten
som gått av. Vi arbetade långsamt för att undvika olyckor och hade regelbundna
radio kontakter med s/y Charlotta på frekvensen 8182 kHz. Till sist kunde vi
skära av fallen som var dragna till sittbrunnen och med en tamp via skotblock
till skotvinsch försiktigt fira ut den del av masten som var innanför relingen
och släppa den när det inte var någon stor sjö på gång. Det gick bra och masten
sjönk på 1000 meters djup. Vi kunde konstatera att vi lyckats hålla båten fri
från skador på skrovet. Då var klockan 14:00 lokal tid den 2 mars. Bommen är
fortfarande kvar ombord.
Medan
vi jobbade med masten hade en av våra radiokontakter, Anders på s/y Spray, som
låg i San Andrés, informerat US Coast Guard på Puerto
Rico om vår situation. Vi räknade ut att vi hade nog med bränsle för att nå
Ponce på Puerto Rico 120 sjömil norrut med hjälp av motorn. Vi satte kurs mot
Ponce och allt gick bra tills klockan 8:10 den 3 mars då vi var 40 sjömil från Ponce.
Då stannade motorn. Vi försökte på olika sätt få igång den, men det gick inte.
Vi var nu också ganska trötta och slitna. Vi meddelade situationen till våra
radiokontakter och s/y Unicorn ringde US Coast Guard, som kom in på vår radiofrekvens. Vi pratade med dem
och meddelade att vi drev, men att det inte var någon risk för att båten skulle
sjunka. De sa att de var till för att rädda liv och inte kunde assistera oss.
De frågade om vi kunde acceptera kommersiell bärgningshjälp. Lasse på s/y
Charlotta ringde till vårt försäkringsbolag Pantaenius’
jourtelefon och talade med Tommy Olsson, som sa att Pantaenius
gick med på att betala för kommersiell bärgning. Vi meddelade Coast Guard via SSB-radion att vi accepterade kommersiell
bärgning. De kontaktade bolaget Sea Tow, som sände
iväg en liten bogserare typ ribbåt. Coast Guard
kontaktade oss varje timme på radion för att kolla läget och få aktuell
position. Vi fick också kontakt med dem med hjälp av vår bärbara VHF på kanal
16, troligen via en mycket effektiv repeater. Vi fick
besked om att bogseraren skulle anlända kl. 16:00, men den kom inte förrän
17:30. Vi kopplade bogserlina och kunde påbörja bogseringen innan det blev
mörkt. Den gick utan problem trots ganska ordentlig dyning från ostsydost.
Klockan 23 den 3 mars kunde vi förtöja vid brygga i Ponce Yacht Club, Puerto
Rico.
Dagen
därpå fick vi ordna upp alla formaliteter med homeland
security, immigration och tull (som tur var hade vi
bägge visa till USA). Vi fick bra hjälp av Julian från Sea Tow
och betalade dem med kredikort. Det blev ganska dyrt
USD 5576. Vi gick till marinakontoret och skannade kvittot så vi kunde emejla det till Pantaenius. Vi
fick också hjälp av Julian med en dieselmekaniker för att få igång motorn. Det
var denna gång en smutspropp i bränslesystemet. När tanken började bli tom och
båten gungade ganska bra rördes smuts upp från tankbotten och satte igen
bränsleledningen.
Skaderegleraren
Tommy Olsson på Pantaenius har varit mycket hjälpsam
och trevlig. När detta skrivs måndag 11 mars så har vi redan fått ersättning
för bogseringskostnaderna och en besiktningsman, Bill Baily
från Tortola, British Virgin Islands, skall komma i
övermorgon onsdag för att evaluera skadorna. Sedan kan vi få bättre begrepp om
hur lång tid detta kommer att ta. Ponce Yacht and Fishing
Club är ett ganska flott ställe med swimming pool, bar/retaurant m.m. Den gångna helgen har en tävling i att
fiska dorado (guldmakrill) ägt rum. Det finns många
restauranter och en affär på gångavstånd. Så vi har det OK här, men det kostar
150 kr om dagen att ligga här.
P.S.
Besiktningsmannen Bill Baily från Tortola,
B.V.I., kollade Kaiso och tog en massa mått för beställning av ny rigg. Han trodde
att orsaken till att masten gick av var att förstaget släppt upptill vid
infästningen i masten. Vi fick kontakt med en riggare i Ponce, Fraito på Ponce Sailing Center.
Han skall ge anbud på ny rigg, både konventionell rigg och en med rullstor. Det
kommer dock att ta ganska lång tid innan en ny rigg finns på plats i Ponce.
Eftersom vi hade flygbiljetter till Sverige från Miami den 25 mars, så förhörde
vi oss om möjligheterna att lämna Kaiso och åka hem. Det visade sig att på
Ponce Yacht Club är det dyrare att ligga på land än vid bryggplats i vattnet!
Vi fick besked att vi kunde lämna båten i vattnet om vi hittade någon som såg
efter den, Vi pratade med Julian, den lokala representanten för bolaget Sea Tow som bogserade oss till Ponce. Han åtog sig att kolla
Kaiso. Så nu väntar vi på anbud, fryser och har firat påsk med barn och
barnbarn i Saltsjö-Boo.