Kuba

 

28 december 2012 – 2 februari 2013
Klicka här för bilder

 

Vår segling från Providencia till Cayo Largo på Kuba tog fem dygn på kryssbog för styrbords halsar i 10-13 m/s vind från ONO. Sjön var ganska hög så det blev en del skvätt, men inga större problem. Angöringen i Cayo Largo och leden in till marinan är som en labyrint mellan rev och holmar, men det gick bra. Byråkratin a la Sovjet lever kvar på Kuba. Knappt hade vi fått i land förtöjningstamparna så kom passpolisen och tog passen. Sedan kom två, ja två, läkare i vita rockar och skulle kolla att vi var friska, d.v.s. dom fyllde i formulär i tre kopior utan karbonpapper och intygade stt vi var friska utan att kolla. Sedan kom en knarkpolis med en cockerspaniel som sprang runt i hela båten och sniffade efter droger. Den hittade inget men höll på att falla överbord. Sedan kom två veterinärer och kollade vår mat. Inga kryp i rispåsar eller mjöl, bäst före datum på konserver etc. De sa att de enligt reglerna måste plombera skinka och ägg, men konstaterade att då skulle vi inte kunna äta dom. Så om vi betalade dom 20 konvertibla kubanska pesos (CUC) och åt upp skinkan och äggen lite snabbt så plomberade dom inte. We help you, you help us, sa dom. Vi sa att vi hade inga pesos. Dom sa Ni kan växla på banken i morgom så kommer vi tillbaka då. Men det är söndag i morgon sa vi. Ja, men banken är öppen från klockan 8 även på söndag, vi är inte kristna här. Jaha, då så. Passpolisen kom tillbaka med våra visa. Tullen såg vi inte till förutom cockerspanieln. Alla skulle ha betalt på olika kontor (det var bara matkollarna som ville köra utan kvitto ombord), cruising permit och ett par andra saker skulle betalas med frimärken som man kunde köpa på banken. Så på söndag morgon växlade vi euro mot CUC och sedan gick halva dan till att springa runt och försöka betala, fast matkillarna kom och hämtade sina pesos. The economy girl på sjukhuset var på flygplatsen så kom tillbaka mas tarde. Samma med visakassören och tullen. Senare på söndagen kom en tant från tullen till båten men gick inte ombord och Anna fick gå med till tullkontoret. Så smningom fick vi också betala för läkarna och visa och något mer. Formulär fylldes i overallt och vi fick en hel mapp full. Som tur är fyller tjänstemännen i alla formulär så man behöver inte jobba själv. Leslie som skulle ha frimärkena hittade vi inte, men när vi satt och tog en drink i baren för 24 kronor vid 17-tiden kom han fram till oss och sa att vi kunde lämna frimärkena mañana. Alla var extremt trevliga och artiga, så på den punkten liknar det inta alls Sovjet. Men man förstår varför arbetslöshet inte existerar på Kuba.

Cayo Largo är f.ö. ett turistställe med en massa fiske- och dykturister. Byn är inte särskilt stor. Efter en timmes promenad har man sett allt. Tillgång till internet på hotellet var dyrt. 80 kronor för en timmes kontakt via ett långsamt telefonmodem. Vi seglade sedan vidare till Cienfuegos, en seg kryss. Vi kom till det smala inloppet till den stora bukten efter drygt ett och ett halvt dygn klockan två på natten. Vi vågade inte gå in utan kanade omkring tills det ljusnade. Marinan i Cienfuegos har en fin ankringsplats. Inte så mycket byråkrati denna gång och passpolisen lämnade båten nöjd med tre öl. Många Pontiac, Cadillac, Chevor m.m. på gatorna fast fler Lada och polska Fiat. Amerikanarna låter som om dom också har Lada-motorer. Det är en nedgången men charmig stad där man åker cykeltaxi och hästdroska.

Vi åkte buss till Havana och hälsade på Kristers kompis och kollega Olavo Alén, som vi känt många år. Han har varit i Sveriga bl.a. på folkmusikfestivalen i Falun i slutet på 80-talet. Han tog oss runt oss i hela Havana och vi sov över i hans hus. Han berättade bl.a. hur det gick till när en flygel kom till restaurant El Patio. Den kan ni läsa här. Vi var också i Trinidad. En ålderdomlig stad med bara kullerstensgator. Vi missade sista bussen så vi fick ta en taxi de 8 milen till Cienfuegos för 300 kronor. Det var en Oldsmobil från 1955 som gick riktigt bra.

Nästa destination på Kuba man fick klarera ut till var Santiago de Cuba 340 sjömil bort. Man fick stanna på vägen om man inte gick iland. Vi gjorde två stopp vid holmarna Cayo Blanco och Cayo Bretón. Där var det stora grundflak med 3-6 meters djup med rev runt om så det såg ut som om man låg mitt ute på havet. I detta område på Kubas sydvästkust finns flera hundra sjömil korallrev. Man kan gå inne mellan reven, men vi gick utanför dom. Vid lilla Cayo Bretón låg en acopio som är en servicestation för fiskare. Det finns många sådana runt Kuba. Det är plattformar på pelare där fisken kan levereras, is och vatten m.m. hämtas. Det var många fiskebåtar som kom förbi oss och vill göra affärer. Vi bytte till oss två humrar på 1,5 kilo var för en flaska vodka. Humrarna gick precis ner i vår jättekastrull som vi har för detta ändamål. Vårt sista stopp i byn vid Kubas sydvästra udde Cabo Cruz blev bara en kväll och en förmiddag. Vi hade tänkt kolla det långa revet utanför byn som rekommenderats av Sylvia och Arne på Chiquitita, men väderleksutsikterna talade om nordostlig vind det närmaste dygnet och sedan bara ostnordost och ost framöver. Eftersom vid skulle rakt österut mot Santiago, så gav vi oss av.

På eftermiddagen nästa dag anlöpte vi Santiago och blev anvisade en plats vid bryggan. Här ligger man långsides vid brygga. Som vanligt ett antal tjänstemän ombord, men inget krångel. Orkanen Sandy för några månader sedan ställde till det ordentligt i Santiago. I marinan har två bryggor brutits sönder och det är bara två som är någorlunda hela. Hus har blåst sönder, träd vräkts omkull etc. Det mesta är uppröjt, men många hus kring marinan och även i stan saknar tak och ibland någon vägg. Stan var utan elektricitet i nästan en månad och fortfarande finns det bara vatten sporadiskt i marinan. Som tur var har vi fyllt vattentanken med vattenmakaren under seglingen från Cabo Cruz.

I ett litet hus intill utgången från marinan bor Pochito med far och mor och systrar. Han är en företagsam ung man i övre tonåren som hjälpte oss att fixa transporter m.m. Vi blev bjudna på middag av hans mamma, riktigt god fisk med kubanska tillbehör. En dansk båt, Tao, kom in och la till bakom oss vid bryggan. Ombord var Bent och Marianne samt en son och två döttrar, alla i tonåren. Pochito ordnade en utflykt för danskarna och oss till släktingar på landet c:a 10 mil från Santiago. Vägen var eländig och det tog tre timmar att komma fram. Sista biten fick vi åka häst och vagn och sedan gå på en stig. Väl framme vid den lilla byn gjorde Bent ett impulsköp av en griskulting som en gubbe hade. Gubben slaktade grisen direkt och skållade den. Så skulle den tillagas men då ville ungdomarna rida på häst och åsna. Pochito föreslog att de skulle rida till en flod i närheten och vi åka dit med bilen. De red iväg och vi tog bilen med grisen i en säck. Det visade sig vara ganska långt till floden. Vi väntade ett par timmar innan de som red kom fram. Nu började det bli mörkt och det var för sent att steka gris. Det fanns jättestora kräftor i floden. Bent köpte en plastpåse med kräftor, men det var bara råa stjärtar i påsen. Vi övervägde kräftskiva, men begav oss istället av mot Santiago. Vi stannade vid en restaurant och åt. Vid ett på natten var vi tillbaka på Kaiso. Nästa dag helstektes grisen utanför Pochito-familjens hus och det blev stort grisparty på kvällen. Pochito hade fixat högtalare och förstärkare och var salsa-DJ. Full fart med mat och dryck och dans hela kvällen.

Vi var också inne i stan flera gånger. Det är levande musik på många ställen. Vi var två gånger på Casa de Trova där vi varit förra gången vi var i Santiago för ett tjugotal år sedan. Alla band är mycket bra. Det verkar finnas någon kvalitetskontroll. Vi träffade också en trollkarl som underhöll oss med sina trix. Vi kunde stannat mycket längre på Kuba, men vi måste dra vidare.